Kattmyt 3: En katt klarar sig alltid …

… även om man släpper ut den i det vilda. Det gör den naturligtvis inte. Fast ibland kan man ju undra …

Besökte en hästgård för några dagar sedan. Man behövde hjälp att fånga in och kastrera en hankatt som man ville ha som inne-/utekatt, gårdskatt. Den hade först visat sig för ca två år sedan. Då i en skogsdunge i hästhagen. Liten unge, kanske bara några månader gammal, ensam, hungrig och mager. Hur hade den hamnat där? Och vad hade den ätit? Kilometrar från närmsta väg. Nej, den var troligen inte övergiven. Jo, av mamma, som kanske varit en ”otam” från någon annan gård.
Gårdsägarna satte kattmat och under lång tid ”matade de in” den allt närmare gården. Efter något halvår vågade den vila och sova i en ombonad trälåda klädd med frigolit och med massor av hö.
Då nu drygt ett år gått ville man kastrera katten för att den inte skulle ge sig iväg på friarstråt. Den hade kommit allt närmare gårdens folk.
”Vi har velat kastrera den katten i ett helt år, men vi vet inte hur vi ska göra! Den vill ju absolut inte att vi rör den.”
Nemas problemas! Nu är den kastrerad, örontatuerad, chippad, ohyrebefriad och lever ett gott inne-/uteliv som den vill och har lagt lite på hullet.

Nej, en katt klarar sig inte på egen hand. Den behöver och söker själv människor för att överleva. Hur många liknande fall finns det därute som aldrig upptäcks? Som ingen bryr sig om? Som dör av svält för att ingen ser dem eller inte bryr sig om man nu råkar se dem?

Just denna katt hade också lyckan att vara ovanligt vacker.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com