God Jul!

 Den allra första julen jag bodde hos mina människor hade de tagit in en riktig gran från skogen. Jag hade aldrig sett en gran tidigare, men den var kul! Det var massor med småkryp i den. De tog liksom aldrig slut hur många jag än fångade och åt upp. De blev bara fler. En tidig morgon började en röd kula nästan högst upp att sakta röra sig. Skumt! Husse och matte var inte uppstigna – inte ens vakna. Bara lite ljus från gatlyktorna sipprade in genom persiennerna, men jag såg klart och tydligt att den rörde sig. Kunde man leka med den precis som med de på nedersta grenarna? De som inte längre hängde på de nedersta grenarna …

Ett första tag med ena tassen inne vid stammen och sedan sträckte jag mig försiktigt så högt jag kunde. Jag ville ju inte skrämmas – bara leka. Jo, det skulle nog gå även om den nu lutade oroväckande. Efter en stunds planerande och fluktande tog jag så SPRÅNGET! Satsade mot mitten ungefär … fast det var ju en massa småpinnar ivägen …
Husse och matte satte sig käpprakt upp i sängarna.
”Vad var det?” ropade de samtidigt.
Granen hade först lutat sig lugnt och stilla mot bokhyllan, sedan gled den allt snabbare utåt golvet och landade till slut i en stor pöl med vatten. Var kom nu det ifrån då? Jag räddade mig upp på soffryggen. Längst bort.
Matte var först på plats och tände ljuset. Jag försökte se oskyldig ut. Det gick nog inte så bra.
”Vad i hela världen har du för dig?”
och sedan
”Hasse, ja men lille älskade Hasse … hur är det med dig? Hur gick det till?” och sen kom hon emot mig med framsträckta händer … Då stack jag och gömde mig bakom fåtöljen.
Och sen kom husse.
”Vad i he… Hur gick det med Hasse?”
De höll på och städade och torkade en lång stund. Det blev gemensam sen frukost och granen, ja, den blev sig aldrig riktigt lik.

Mitt på eftermiddagen dukade de upp mat på soffbordet och så skulle de se på TV samtidigt som de åt lite olika konstiga saker. Det var flera saker som jag inte kände igen lukten av. Jag fick ju som vanligt lukta och smaka på allt. En liten bit av varje – på min egen tallrik. Fast inte köttbullarna som luktade så gott för det var lök i dem.

 

Borsta katter

Så här skrev foderföretaget Hill´s i ett av sina nyhetsbrev

”Att borsta kattens päls är ett bra sätt att komma nära varandra. Kattens lyckliga spinnande när du borstar mjukt och försiktigt gör det väl värt besväret. Den här månaden hjälper vi dig med din relation till Hasse genom att ge tips på bra päls- och hudvård.
Det är bäst att sköta om din katt när den är trött och avslappnad. Om den inte verkar tycka om att bli omskött, börja med lite omskötsel varje dag så kommer din katts tolerans snart att öka. Tänk på att ge mycket kärlek och uppskattning till din katt efter varje omskötsel – så kanske din katt snart ser fram emot att bli omskött med längtan!”

Jag skrev ju för ett bra tag sedan om Rosa på vårt lantställe. Hon la av sig nästan all underull under den varma sommaren. Samma gjorde Hasse, vår innekatt i stan, och det sätter ju sina spår i form av kringdrivande fluffiga hårbollar på golvet. De är inte så lätta att jaga ifatt ens med dammsugare.
Enligt Hill´s skulle alltså Hasse spinna lyckligt när jag borstar honom. Det gjorde han INTE. Han satte utan förvarning tänderna i min handled redan vid första taget. Han visste att den stackars borsten inte var skyldig. Det var jag. Nåja, tänder och tänder. Han är väldigt tandlös, men tro mig det finns kraft även i tandlösa käkar. Efter bettet, som han först inte ville släppa, började svansen piska allt mer irriterat.
Jag strök honom försiktigt över huvudet och ryggen med andra handen. Han släppte efter ett tag med en grimas och slängde med huvudet och tungan som om han ville spotta ut något. Inget gott kött det där, NEJ.
Jag försökte en gång till. Då reste han sig demonstrativt, blängde riktigt svart på mig och gick därifrån. Han stampade.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com