Sagan om lilla Stina

Som jag skrev i senaste inlägget blev räddningen för lilla dumpade Stina en rökande ung dam på 3:e våningen. Hon hörde höga förtvivlade rop på hjälp nerifrån och kunde först inte lokalisera den lilla katten, men såg henne sedan sitta alldeles ensam i blåsten mitt på gräsmattan. Hon gick ner och kattungen, för hon var inte mycket mer, nästan hoppade upp i famnen.
Jaha, och vad skulle hon göra nu då? Att lämna henne där var ju inte att tänka på. Hon tog in henne och konsulterade en granne med två katter. Skulle de kanske kunna bo tillsammans alla tre? Nej, det skulle nog inte gå. De två var aggressiva mot den nya.
Köpa transportbox, sand, sandlåda och mat … Var gör man det vid elvatiden på kvällen? Jo, det gick ju att lösa och Stina gjorde sig hemmastadd.
Sedan gjorde den unga damen, med hjälp av mamma och granne, i princip allting rätt och sedan blev det under en dryg vecka inte så lätt.
Stina fick mat och hon visste att på natten sover man i mattes säng – RÄTT
Veterinärbesök nästa dag för att kolla ID-märkning, ålder och hälsotillstånd – RÄTT
Försök till kontakt med fyra kattföreningar, men möttes av telefonsvarare. SMS:ade och mailade istället och väntade på svar – RÄTT
Hela första veckan tog Stina igen sig. Åt och sov, sov och åt. Sedan blev det lite problem. Som konvalecent efter svår käkoperation där ingenting fick rubbas på sex veckor och med svår smärta, blev det lite för mycket med en allt aktivare katt. Familjen var heller inte mentalt förberedd för att ta hand om en katt.
Ingen av de kontaktade kattföreningarna hörde av sig. Efter två veckor blev situationen ohållbar. Eftersom vi är kusiner ringde hon mig fredag kväll. Kunde jag kanske? ”Du har ju elva! En mer eller mindre … eller har du något förslag vad vi ska göra … Det går bara inte att ha henne kvar … Vi är inte mentalt förberedda …”
Jo, jag hade ju några kontakter, men ingen var beredd att ta hand om en ny katt så där på studs. Hon ringde Djurens Vänners djurhem och FHHK och möttes av telefonsvarare. Båda dessa svarade samma dag! Visserligen var svaret att de inte kunde ta emot fler katter, men de SVARADE!
Och varför hörde inte de första fyra föreningarna av sig då? Jo, de har som policy att vänta några dagar. Kanske det löser sig utan deras medverkan … Och de fick rätt!
Kusinen ringde alltså mig på fredagkvällen och på söndagen kom det, som från ingenstans, en mycket trevlig dam, som bara längtade efter en ny katt sedan hennes gamla dött! En bekants bekant öppnade sitt hjärta och hem för lilla Stina!

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com