Kattmyt 1: En katt klarar sig alltid

Det ojämförligt populäraste inlägget i denna kattblogg är Kattmyt 5: Katter är självständiga djur som inte behöver sällskap. Varje dag är det några som läser det och jag får väl förmoda att det ständigt är nya läsare. Eftersom det är flera år sedan jag körde serien om myter tar jag den en gång till fr o m idag. Naturligtvis med lite förändringar och med nya erfarenheter, både mina och katternas. Nu börjar det …

Den mest seglivade av alla kattmyter är väl att ”en katt klarar sig alltid”. Inget kan vara mer fel. Det är den främsta anledningen till att så många katter överges och blir hemlösa. Hur skulle en katt som levt inne hela sitt liv och dagligen fått mat serverad kunna livnära sig på att jaga byten? Den vet inte ens hur ett ätligt bytesdjur ser ut. Kanske har den aldrig träffat någon annan katt och hur ska de då kunna ”tala samma språk”? Överlevnadstiden för en innekatt som överges på landsbygden eller i skogen är kanske några dygn medan den beräknade livslängden för en förvildad katt född ute är två år. En välskött innekatt kan bli 15-20.

Hur har myten uppstått? Katten sökte sig tidigt i historien, på de gamla egyptiernas tid, till människors bostäder och spannmålslager. Där fanns det möss och andra smågnagare. Och kanske lite matrester. Det var enklare än att jaga byten i ödemarken. Katten valde att leva ett ensamt liv i människans närhet. Fortfarande lever katter så på landsbygden. De förväntas livnära sig på att jaga möss och råttor, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för att försörja många katter. De kan ha jaktrevir på upp till 10 hektar, samtidigt som de har sin bas vid någon bondgård eller annat matställe. Det är långt ifrån den livsstil katten själv skulle välja.

Många ungkatter blir bortjagade av vuxna med etablerade revir och söker sig då till närmaste by. Av våra just nu 9 ”landetkatter” är de flesta förvildade och har själva valt att flytta in på vårt lantställe. Vi ser en klar skillnad mellan de som blivit övergivna och de som är födda ute av förvildade mammor. De övergivna kan aldrig få nog av klappar och omsorg, medan de ”äkta” förvildade håller viss distans. Efter mycket övervägande, funderande och lång tid stryker de sig kanske mot benen eller mot handen och kan i bästa fall acceptera en lugn strykning med en hand över ryggen. Ingen av dem accepterar att bli upplyft eller att vi på något sätt tar i dem med båda händer. Vad håller myten vid liv? Kanske berättelser om hur katter som kommit bort hittas efter flera år.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com