En liten övning i att tänka positivt

För några veckor sedan fick jag den årliga kallelsen till min diabetesläkare Anders. Det stod Lasarettsvägen 15 i Lund och jag infann mig snällt där kl 9.17 förra fredagen. Tjejen i luckan fnissade till när hon knappat in mitt personnummer.
”Men du ska ju till Malmö … doktorn finns ju där …”
”Var står det?”
Vi lusläste varje bokstav i kallelsen och hon fick ge mig rätt. Jag var kallad till Lund. Hon hade vänligheten att ringa mottagningen på SUS i Malmö och av samtalet framgick att om jag skyndade mig riktigt ordentligt så skulle jag hinna dit på 12 minuter. Fast jag åkte ju buss … Ny tid skulle komma i kuvert.
Några dagar gick, men ingen ny kallelse kom. Ringde sekreteraren som bad tusen gånger om ursäkt. Om och om igen.
”Jamen, det är lugnt. Kan jag få en ny tid?” Efter en lång paus kom det så
”Är du inte arg? Jag trodde du skulle skälla ut mig!”
”Skulle det hjälpa på något sätt?”
”Näää, men jag hade själv gjort så … Du kunde ju ha ringt och frågat … du har ju alltid gått här …”
”Ja, två gånger har jag varit hos er! Och det omorganiseras och förändras. Jag tyckte inte alls det var konstigt!” Jag fick en tid kl 10.30 dagen efter.
Visst reagerade jag när det i kallelsen stod utförligt om den prekära parkerings- och trafiksituationen på SUS område, men jag cyklar så jag brydde mig inte. Och tänkte att hon nog bara hade tryckt på fel malltext.

Jaha, och hur kan det komma ut något positivt av detta? Utöver den snabba nya tiden, som jag inte visste något om då. Jo, efter besöket på Lasarettsvägen 15 krävdes det lite mat och dryck och jag köpte en kopp kaffe och en smörgås på Blocket. En riktigt, riktigt god smörgås. Buss 169 tillbaka till Malmö stod sedan och väntade på mig. Och om jag på ditvägen höjt Skånetrafikens resandestatistik med 25% (vi var 5 passagerare) så höjde jag den med 50% på återresan (vi var 3 passagerare). Och så förbättrade deras ekonomi med 43,20 * 2. Det kallar jag positivt! Fast så var det ju det där med den afghanske busschauffören, som envisades med att långa sträckor köra på ”spärrlinjen”. Ni vet ratatatatata och skakeliskakeliskak … De har väl inga spärrlinjer i Afghanistan.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com