Frihetens pris?

”Världens bästa veterinär” var nästan slut igår när vännen, grannen och djurskötaren Bengt ringde. ”Du måste komma” sa han direkt när jag svarade. Inte alls likt honom. ”Den svartspräcklige – hans ena ben är nog avhugget! Fan också att jag tog en öl …”
Kastade mig i bilen. Tack och lov inte mycket trafik. Var framme strax före 10. Nästan mörkt. Klövervallen vid vårt lantställe var huggen. Det hade troligen gjorts på eftermiddagen.

Katten Adolf, som jag skrivit om 21 juni här i Kattbloggen, låg under ett skåp bredvid spisen. Så långt in under som det bara gick att komma. Hur få fram honom så vi kunde inspektera hans skador? Och veterinär nästan mitt i natten? Lunds djursjukhus kunde inte ta emot. Helsingborg? För långt.

Vi försökte locka ut honom med god mat. Annars matglade Adolf var inte alls intresserad och när vi lyste in med en ficklampa förstod vi varför. Vänstra bakbenet låg i en konstig vinkel och såg ut att vara ett enda stort köttsår, men konstigt nog fanns det inte blod någonstans på golvet. Ögonen var stora och svarta och han såg förtvivlad ut. Bengt övervägde att dra fram honom i svansen och jag övervägde att låta honom ligga där han själv valt att ligga – det kunde ju vara en ytlig skada. Alternativen var inte förenliga med ett gott djurliv. Lösningen blev att Bengt lyfte fram spisen medan jag höll transportboxen framför Adolf. Han gick själv in i boxen.

Tillbaka till Malmö. Djursjukhuset och akuten där tog emot oss. Det vi fick se när han fått lugnande och smärtstillande var detta:
Adolf 160720 3 Adolf 160720 4 Adolf 160720 1

Vänstra benet hängde kvar i några senor och var vridet helt om (hälen/hasen pekade framåt och klorna bakåt) innan veterinären rätade ut det. Benet var också splittrat i små nålliknande fragment.
”En riktigt otäck skada – det värsta jag sett!” sa veterinären som säkert sett mycket. Att avlivning var enda alternativet var vi överens om redan vid första anblicken. Amputation? Nej inte av ett bakben. Troligen hade Adolf också inre skador.
Hur länge hade han lidit innan Bengt upptäckte honom? Varför talade inte bonden om att han skulle hugga så vi kunde stänga in alla katterna? Hade vi kunnat skynda oss till veterinär?
Trots alla frågor är jag glad och stolt att Adolf valde att ta sig till det hem han själv valt. Inte hem till bondgården han kom ifrån, utan hem till oss. Han måste ha känt trygghet där. Så stor trygghet att han själv tog sig uppför trappan från vedboden, över vinden och nerför trappan till hallen och köket.

Ni som släpper ut era katter på egen hand och ni som överger era katter på landsbygden. Har ni tänkt på att detta kan drabba dem också?

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com