… ooo mitt huvud kääänns så tuungt” sjöng någon i en blues från 60-talet. Jag fick lust att göra detsamma. Grannbondens katter lär bli en följetång. 06.30 lite regnstänk, lite vind, inget kattväder. Gården låg tom och öde. Inte en katt inom synhåll. Placerade fällan och bilen en bit ifrån så diskret det nu var möjligt och satte mig att vänta. Ganska snart kom 5 småkatter springande. 2 av dem gick utan tvekan rakt in i fällan och började lugnt käka av maten! Båda hade små rakade fläckar på ryggen och hade alltså fångats tidigare och var kastrerade. De borde varit livrädda för fällan. Det var de inte. NÄ! De gick ut och in flera gånger, medan de andra tre gick runt, runt utanför och sen tillbaka in i ladan när det började regna på allvar. Ny mat i skålen och sen var det bara att vänta vidare.
Och väntan blev lång medan regnet öste ner. Buskar och blommor låg horisontella i blåsten och inte en katt ville visa sig. En timme väntade jag på att det skulle sluta regna och när det väl gjorde det så var gården som en insjö – täckt av  minst 2 cm vatten. Jag  måste köra senast 8 för att hinna till veterinären kl 9. Vi hade avtalat 3 katter. Skulle jag behöva ge upp fem i 8? Ja, jag hade gett upp när en liten mager, genomblöt, grågul katt jag inte sett tidigare sprang rakt in i fällan och började äta av den dyblöta maten! Han fick följa med till veterinären plus Juns som hade ont i tänderna. Inte någon lyckad start alls på dagen, men veterinären var inte ledsen för det.
Sigfrid, som den lille gossen döptes till, fräste och attackerade oss genom gallret. Han var livrädd, stackaren! Likadant gjorde han när han senare på dagen vaknade ur narkosen i den större boxen. Han hade ju ingen aning om var han befann sig eller vad som skulle hända.

Juns hjälpte mig att dammsuga senare på eftermiddagen.