Väldigt mycket tycks just nu hända kring Emil. Han visade i söndags alla möjliga tecken på att ha något besvär med tänderna eller munnen: tycktes bara äta vid vänster sida och då mycket försiktigt, tog ofta om munnen med framtassarna som om han ville ta bort något och ville inte bli klappad under hakan. När han sen dessutom blev het på öronen, vilket tyder på feber, så var det dags att beställa tid hos veterinären.
Det är två år sedan jag senast tog Emil till veterinär och då för en vaccinering, men han var så förtvivlad att jag lovade att han ALDRIG mer skulle behöva åka i en transportbox igen. Ja, förutom då akut, men det sa jag nog inte högt så han hörde.
Nu blev han sövd, allmänt undersökt och befunnen vid god vigör om än lite för tjock, som de flesta av oss. Tänderna var fina, men en liten sak, troligen en benflisa, hade kilat sig ner i tandköttet mellan två tänder och orsakat en ordentlig inflammation. Dessutom var den ena tanden spräckt, så den drogs ut medan den andra borde kunna räddas med en penicillinkur.
Som vanligt när någon av mina katter har fått narkos så får de inte träffa de andra förrän de är helt klarvakna och återställda. Hela vägen hem satt Emil och vaggade från sida till sida, hans ögon var glasartade och tycktes leva sitt eget liv utanför hans kontroll, men han såg ganska lycklig ut.
När jag öppnade boxen klev han lite vacklande ett par steg ut och lät sedan frambenen glida rakt ut åt sidorna. Jag tror att han skrattade, lycklig över att vara hemma igen! Han sköt på med bakbenen och gled fram över favoritfilten som ett kors. Vi tog det lugnt med en god bok resten av dagen i väntan på stormen.
Tack och lov så var alla åtta inne när stormen drog igång ordentligt vid femtiden. Alla satt spända och lyssnade till dånet utanför och knakandet i bjälkar och annat. Ingen ville gå ut. Inte ens Juns. Han morrade högt åt ovädret innan han vände i dörren. Jag valde att uppleva katastrofstämningen i mörker. Ska det va så ska det vara ordentligt!
