… eller var han dumdristig? Jag vaknade i det första bleka gryningsljuset i
söndags morse och eftersom jag tycker om att stiga upp tidigt så gjorde jag
det.
På gräsmattan utanför vardagsrumsfönstret skuttade två ungrävar omkring. Vackra
djur! Hela deras uppmärksamhet var riktad mot någonting under fönstret. De
hoppade glatt sidledes, över varandra, stötte mot varandra och gjorde då och då
utfall mot något på marken under fönstret. Jag uppfattade inte deras beteende
som aggressivt utan snarare lekfullt. Fanns det fler rävar inne vid väggen som
jag inte kunde se? De var så upptagna att de inte såg att jag lutade mig mot
fönstret för att kunna se vad det var.
Inne vid väggen fanns Emil! Varje gång rävarna skuttade mot honom gick han till
motattack med hela pälsen stående på ända – från hjässan till svansspetsen –
och rävarna backade varje gång! Han attackerade gång på gång, men drog sig
efter en stund in i skydd under ljugarbänken, tack och lov! Och där var han inte
ensam! Där satt också en ny för mig okänd katt! Tovig, mager, smutsig,
skräckslagen! Mellan dem låg en halvt uppäten hare.
Vad hade egentligen hänt i skydd av mörkret? Katter fångar inte vuxna harar.
Rävar jagar harar … och ibland katter … Hade katterna snott rävarnas byte? För
inte tror jag väl att Emil ville hjälpa en vän i nöd? Det vete´ katten …
Rävarna sprang vidare och jag öppnade dörren för en väldigt stolt och lättad Emil!