När det gäller hundar så sägs det att man själv ska äta först och ge hunden mat senare för att fastställa rangordningen i flocken. Jag har infört det omvända för min kattflock för att själv få äta ifred – ibland.
Söndag morron. Frukost på uteplatsen. Solen skiner. Fåglarna sjunger fast det är långt efter midsommar. Kaffe, två smörgåsar, en med ost och en med honung, ett äpple … och så Juns.
Stor och klumpig hoppar han upp på bordet och landar med alla fyra tassarna på min honungsmacka, välter kaffekoppen och tar en rejäl tugga av osten. Ett ögonblicks verk. ”Du är inte hungrig! Du har ju precis fått extra våtfoder!” talar jag om för honom. Och han förstår. Han hoppar ner från bordet, rister baktassarna och går iväg irriterat småmorrande och med piskande svans. Han smider planer …
Efter avslutad frukost med nytt kaffe och nya smörgåsar ser jag honom långt ute på åkern. Han hoppar sådär som katter bara gör när de jagar möss. Ha, tänker jag, du kan inte fånga några möss – du är alldeles för klumpig!
Fem minuter senare kommer han in genom köksdörren med en stor fet mus hängande i munnen. Han går med bestämda steg fram till mig och lägger musen vid mina fötter, sätter sig på baken och tittar först på mig sedan på skålen med torrfodret och sedan på mig igen, rakt in i ögonen. Han talar klarspråk: ”Om jag inte får ordentlig mat så måste jag äta sånt här krafs!”
Allt han ville ha var ytterligare en liten sked kalkonmousse och sedan la han sig i skuggan under kornellen:
