Lamadjur

Artikeln i På Landet http://www.skanskan.se/section/palandet om lamadjur som ska skydda de skånska fåren från vargattacker väckte ett avlägset minne. Jag vet inte mycket om lamadjur och har bara varit i närkontakt med sådana en enda gång. Jag vill minnas att hingsten hette Grosse Hermann, men jag är inte säker längre – många år har gått.

Min man, jag, min kusin, hennes då 5-åriga dotter och bonden, skulle titta på bondens nyligen inköpta jakar och måste passera hagen där Grosse Hermann och hans harem betade. Jag har aldrig varit någon snabblöpare, men just denna dag var jag först över stättan och med ett föga elegant hopp över det därpå växande nässelsnåret var jag så i lamornas revir. De tittade upp, sträckte nyfiket på halsarna och Grosse Hermann kom emot oss med spetsade öron och lite ilsket stampande, tyckte jag nog.
”Akta dig, han är ju stooor!” varnade kusinen halvvägs över stättan.
”Han är så snäll så”, sa bonden tryggt och gick lite på sidan för att visa upp sig och därmed tala om att vi inte var farliga.

Men Grosse Hermann struntade i husse och satte kurs mot mig. Han höll huvudet högt och öronen nyfiket spetsade ända tills han var tre meter från mig. Då plötsligt strök han öronen irriterat bakåt, sänkte och sträckte fram huvudet och jag gjorde mig beredd att motta en rejäl spottloska. Men reaktionen när han kom intill mig blev den rakt motsatta! Öronen restes intresserat igen. Han luktade mjukt över hela mitt ansikte, riktigt drog in doften av min Nivea Visage med SPF15, smakade försiktigt med läpparna på min näsa och så flirtade han vänligt med sina fantastiska vippor. Sådana som man bara kan önska sig!

Sedan vet jag ärligt talat inte riktigt vad som hände för allt skedde bakom mig rygg. Mitt sällskap hade hemskt roligt och skrattade hejdlöst. Den enda som verkade kunna tala var femåringen:
”Vad gör han, mamma? … MAMMA …?!?”
Grosse Hermann valde sedan att inspektera mina fötter och sandaler och fortsatte uppåt och ville till slut äta skjortkragen bakifrån.
”Mamma! Ajamen … MAMMA, vad gör han? Varför kan du inte berätta?” Därför att mamma stod dubbelvikt och tjöt av skratt.
Hans huvud vilade tungt på min vänstra axel och jag kände hans heta andedräkt mot kinden.
”Mamma, varför skrattar du så konstigt?”
Och så det slutliga primalskriket i trumhinnesprängande falsett
”Mamma, varför gör han så?! MAMMA …

Grosse Hermann och jag hade under tiden sakta rört oss över hela hagen och jag kunde sätta mig i säkerhet bland jakarna, som inte brydde sig ett dugg om oss. Vi tog en annan väg hem.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com