Hasses första brev till sina räddare

Den unge hankatt som senare döptes till Hasse hade bott i buskarna vid vårt hyreshus knappt ett år när han tycktes ha bestämt sig för att flytta in. Vi var flera stycken som engagerat oss i hans liv och försökt ta in honom, men endast Christer och Yvonne hade lyckats vinna hans förtroende. Ja, och så jag då … mig kunde han väl också till nöds tolerera … Jag låter honom själv berätta hur det gick till:

”Hej, jag heter Hasse. Under lång tid bodde jag i buskarna utanför källaringången och varje dag såg jag människor gå ut och in där. De flesta sa ett vänligt ord till mig eller bara tittade medlidsamt på mig. Christer och Yvonne satte mat till mig morgon och kväll och det var tack vare dem som jag överlevde en vinter ute.

Det var ett stort äventyr för mig när Yvonne tog mig i famnen och höll mig fast, men inte för hårt, den där varma 5:e septemberkvällen och jag för första gången fick komma in i källaren dit jag inte riktigt vågat mig på egen hand. Tre dörrar smällde hårt efter oss innan vi gick in i nånting de kallade hiss och den tyckte jag inte om.

Hon släppte mig sedan på en balkong. Den var väldigt bekväm med både sandlåda och mat inom räckhåll och en mjuk heltäckningsmatta att ligga på. Det var annat än stenplattorna, jorden och de stickiga buskarna utanför källaringången!

Första kvällen stannade jag på balkongen och kikade bara in genom den öppna dörren för att se vad de sysslade med därinne. Då och då tittade de på mig, sa någonting och gick emot mig med framsträckta händer. Jag förstod inte vad de ville och de verkade inte farliga, men för säkerhets skull så gick jag bakom några krukor så att de inte kunde ta tag i mig.

När det blev mörkt så försvann de in i ett annat rum och det blev alldeles tyst. Efter en lång stund tog jag mod till mig och smög in. Det var väldigt spännande. Jag tror inte de märkte att jag gick runt och luktade överallt. En gång vaknade matte när jag stod med framtassarna på sängkanten och tittade på henne. Men hon sa ingenting och jag klev tyst ner igen.

Nu har jag, som den dominanta hanne jag är, sakta men säkert tagit kommandot. Varför är det alltid matte som ska sitta i den sköna fåtöljen framför TV:n? Men det räcker att jag går fram till henne med bestämda steg och tittar strängt så flyttar hon sig. Mja, kanske inte alltid. Hon jagar i vart fall inte ner mig om jag skulle ha kommit först.

En gång hörde jag hur de diskuterade vad jag skulle få göra och inte göra. Han får absolut inte gå upp på borden, sa matte. Nej, absolut inte, svarade husse. Nu går jag precis vart jag vill. Brukar lägga mig på tidningen på köksbordet när de äter frukost. Då kan de inte låta bli att klappa mig! Fast ibland kan det bli för mycket av det goda klappandet och inte alltid på rätt ställe. Då hugger jag till! Det gäller att sätta sig i respekt!

Jag lärde mig mycket de första månaderna. Bl a att det där fräsande, puttrande, bubblande odjuret de kallar Spisen inte är så farlig. Den håller sig på sin kant och jag på min. Vi kommer rätt bra överens nu, men jag kan inte säga att jag gillar honom. Hårfönen och Matberedaren tacklar jag lätt. Men Dammsugaren – suck! Jag säger det igen – SUCK! Inte vet jag vad han vill. Ibland ligger han bara där tyst på golvet med snabel och svans utspridda. Sen plötsligt, som genom att trycka på en knapp, så blir han så vild och galen att matte måste hålla hårt i honom. Och när han väl har satt igång så slutar han nästan aldrig. Jag drar mig tillbaka under sängen när han är på det humöret. Men lika plötsligt som han kom fram så försvinner han igen och då drar matte en lättnadens suck och lägger sig och pustar ut.

Nej, snälla ni, nu har jag inte tid längre. Nu ska jag putsa pälsen. Jag berättar mer en annan gång.

Hälsningar
Hasse”

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com