Kattmyt 3: En katt klarar sig alltid …

… även om man släpper ut den i det vilda. Det gör den naturligtvis inte. Fast ibland kan man ju undra …

Besökte en hästgård för några dagar sedan. Man behövde hjälp att fånga in och kastrera en hankatt som man ville ha som inne-/utekatt, gårdskatt. Den hade först visat sig för ca två år sedan. Då i en skogsdunge i hästhagen. Liten unge, kanske bara några månader gammal, ensam, hungrig och mager. Hur hade den hamnat där? Och vad hade den ätit? Kilometrar från närmsta väg. Nej, den var troligen inte övergiven. Jo, av mamma, som kanske varit en ”otam” från någon annan gård.
Gårdsägarna satte kattmat och under lång tid ”matade de in” den allt närmare gården. Efter något halvår vågade den vila och sova i en ombonad trälåda klädd med frigolit och med massor av hö.
Då nu drygt ett år gått ville man kastrera katten för att den inte skulle ge sig iväg på friarstråt. Den hade kommit allt närmare gårdens folk.
”Vi har velat kastrera den katten i ett helt år, men vi vet inte hur vi ska göra! Den vill ju absolut inte att vi rör den.”
Nemas problemas! Nu är den kastrerad, örontatuerad, chippad, ohyrebefriad och lever ett gott inne-/uteliv som den vill och har lagt lite på hullet.

Nej, en katt klarar sig inte på egen hand. Den behöver och söker själv människor för att överleva. Hur många liknande fall finns det därute som aldrig upptäcks? Som ingen bryr sig om? Som dör av svält för att ingen ser dem eller inte bryr sig om man nu råkar se dem?

Just denna katt hade också lyckan att vara ovanligt vacker.

Julklappstips

Flerfaldigt prisbelönta barnboksförfattaren Mari Bister går från klarhet till klarhet! Hon har påbörjat en ny serie böcker för barn som kommit lite längre i läsningen.

Tidigare utgivna på Idus förlag (www.idusforlag.se ) är bl a Gräsandsäventyret (om skräp i naturen) och Hundäventyret (om hundar i varm bil).

Allra första boken i serien om Djurdeckarna Katthemsäventyret rekommenderas av Djurskyddet Rede (www.rede.se ). REDE står för Respekt, Empati, DJUR och ETIK.

Böckerna används också bl a på 4H-läger runt om i landet, på flera av Sveriges naturum i nationalparkerna och hos Naturskoleföreningen.

Både Mari Bister och illustratören Kristian har tilldelats varsitt miljöpris för sina insatser att sprida kunskap om djur och natur bland våra yngsta.

I hennes senaste bok Förgiftningen råkar två katter, en hund och en igelkott illa ut. Är de sjuka? Har de ätit något olämpligt av misstag? Är det någon som med flit vill förgifta djuren? I så fall varför och vem? Boken tar också upp vad djur kan bli dåliga av att äta hemma.

Att djur kan må dåligt av både julstjärna och hyacinter vet jag av egen erfarenhet. Och de åt inte ens av dem, utan det var enbart doften.

Ringorm

Egentligen hade jag tänkt fortsätta med kattmyterna ett tag till, men jag fick häromdagen ett mejl som jag måste bedöma som åtminstone lite akut. Läsaren undrar över ringorm. Några utdrag ur hennes mejl. Såhär skriver hon
”Jag funderar på att köpa en kastrerad avelskatt som är två år av en uppfödare. … hennes katter har haft ringorm …” Kastrerad avelskatt??!!! Är man inte antingen eller? Eller … ?

Fast det var ju inte det saken gällde utan ringorm.

”… jag blir osäker om jag vågar köpa honom …” skriver hon vidare.

Utan att ha några stora erfarenheter av ringorm och utan att vara veterinär tycker jag du ska simma lugnt. Älskar du katten och är beredd att dela ditt liv med honom minst 15 år framåt – köp den!

Jag har rådfrågat Statens Veterinärmedicinska Anstalt
https://www.sva.se/djurhalsa/djursjukdomar-a-o/ringorm-hos-katt/
och de verkar inte överdrivet oroliga. Svampen tycks finnas hos mängder av katter utan att de visar några symptom.

Första gången jag såg ett fall var en kall och snöig vinter och det var en ungkatt som levde ute i ett villaområde. Den var mycket mager och olycklig och hade stora cirkulära kala fläckar över hela kroppen. Jag ringde naturligtvis veterinär för att få råd – och möttes av ett gapskratt. ”Det bästa du kan göra är att lägga den i solariet!” Och hur tokigt det än först lät så hade det säkert hjälpt, men omständigheterna var inte sådana. Kattstackaren fick en fristad i en villakällare, mycket god mat och lugn och ro och fick komma och gå när den ville. När den började ligga ute i vårsolen försvann de kala fläckarna.

Detsamma gällde för min egen Emil. En hel höst och vinter hade han några små kala fläckar och jag bara väntade att det skulle komma på de andra elva katterna också. De delade ju liggplatser, men ingen annan drabbades och på våren försvann fläckarna och kom aldrig tillbaka.

Det är mina erfarenheter av ringorm. Alla stora djursjukhus och kliniker borde ha information på sina hemsidor om det.

Kattmyt 2 på Internationella kattdagen

Rubriken Uppmärksamma din jamare på personligt-sidan i SkD talar om att det är Internationella kattdagen.
Då hyllas våra älskade huskatter och situationen för alla hemlösa katter i världen uppmärksammas. Dagen instiftades 2002 av den kanadensiska org International Fund for Animal Welfare (IFAW).

Äkta raskatt, halväkta eller huskatt? En katt som bor i ett hus, till skillnad från de hemlösa? Nej, det är en katt utan stamtavla och registreringsbevis! Sen må den se ut som en Maine Coon eller Ragdoll eller Bengal eller vad som helst. Det säljs katter dyrt som är en %-sats av någon raskatt.

www.kattstatus.se skriver Malin Sundqvist initierat om Varning för säljare av oäkta raskatt. Mamma- och pappakatt ska vara av samma ras, annars blir avkomman huskatt. Följ länken. Malin Sundqvist vet oerhört mycket mer än jag om detta.

De katter som för ett halvsekel sedan levde kring bondgårdar och därmed kallades bondkatter var oftast gråspräckliga eller svart/vita och korthåriga, men numera kan de ha drag av både Norsk Skogkatt, Birma eller Russian Blue. Varför? Någon har tröttnat på sin katt eller den har av någon anledning kommit ut på egen hand och parat sig med en ”vanlig bondkatt” kanske många kattgenerationer tillbaka.

Trots förbud är det fortfarande människor som överger sin katt vid någon bondgård i tron att det bor djurvänner där som med glädje tar emot ytterligare en katt. Många gårdar står idag öde och tomma på både människor och djur. Vid besök på flera gårdar har jag kunnat konstatera att man skiljer på katter och katter. Man har en eller två omhuldade överviktiga innekatter med halsband och så ett större antal stallkatter. De tillhör inte alls samma kast.

Tänk dig för innan du köper en dyr tre- eller fyrvägskorsning. En katt från en kattförening är minst lika söt och trevlig och genom att ta hand om en sådan gör du dessutom en god gärning.

Kattmyter Nr 1

De gamla myterna lever vidare och frodas trots all forskning och information. Myterna och föreställningarna om dessa mystiska djur – katter. Vissa är harmlösa och rent av löjeväckande och säger mer om den som uttalar dem än om katten.
Jag har hämtat lite från Moderna Djurförsäkringar, Hill´s, Kattjouren och så Kattstatus med hela 36 st! En för mig ny myt har ingen av dem med i sina listor: att det skulle vara smärtsamt livet ut för hankatter att bli kastrerade! Så är det givetvis INTE!
 Hörde det för någon vecka sedan. En dam med kattlucka i källardörren hade fått påhälsning av en fertil hankatt, som ordentligt pissat in sitt nya källarrevir. Inte kul alls – varken för hennes egen katt eller för damen själv. Hon konfronterade kattägaren, som menade att det är smärtsamt och rent djurplågeri att kastrera en hankatt. Så är det givetvis inte. Det var nog snarare i plånboken det sved!
DETTA ÄR  NUMERA INGEN PISSENISSE!
Vad kan man då göra i en sådan situation? Jag personligen skulle kastrera hankatten oavsett vem som äger den. Den är inte ID-märkt. ”Ägaren” skulle troligen inte märka något. Fast kanske hade jag då gjort åverkan på enskilds egendom? En polisiär fråga med andra ord! Prioritet 0,00?
Sedan 15 juni 2020 har vi en ny förordning och allmänt råd som ställer tuffare krav på djurägares ansvar att se till att djuren inte förökar sig oplanerat. Det gäller även hankatter.
En hankattsägare ser förvisso aldrig resultaten av kattens härjningar bland bygdens honkatter. Det gör däremot alla kattföreningar, som varje år får ta hand om massor av kattungar som ingen vill ha. Många, många är också de privatpersoner, som tar hand om både stora och små katter utan känd ägare.
Vad gjorde då damen ifråga? Jo, hon installerade ny kattlucka som bara öppnar för hennes egen katt. En kostnad för henne – inte för den oansvarige kattägaren.
Sedan den nya förordningen trätt ikraft kan man anmäla ett sådant fall till Länsstyrelsen. Prioritet … ?

Katter, katter, katter

Jag har aldrig varit i Rom och inte heller känt någon nyfikenhet på varken staden eller landet som den ligger i, men en artikel i Kattliv nr 5/2020 blev ändå en ögonöppnare.
Författaren, Annette Rimont, blev under ett besök på 80-talet förskräckt över stadens hemlösa katter – både antalet och skicket. När hon återkom tio år senare var katterna borta. Myndigheterna hade fått nog och många katter avlivades medan andra flyttades till två stora kattreservat där de fick omvårdnad och blev kastrerade. Kostnaderna blev dock för höga för de ideella krafterna och i början av 90-talet ökade populationen p g a att fler och fler katter dumpades.
År 2001 utsågs Roms katter officiellt som en del av dess s k BioHeritage och en lag infördes om att alla katter har rätt till en fristad. De får inte dödas, men ska fångas in, kastreras och släppas ut igen (=TNRM). Antalet katter har därmed minskat kraftigt.
Men så var det ju det som Rom också är berömt för: SOPOR. Sopstrejk innebär mycket mat för råttor. 2015 drabbades staden av en råttinvasion. Någon beräknade att de nu endast cirka 120.000 katterna skulle hålla ordning på 6.000.000 råttor! Det gick inte. Katterna förökade sig ju inte.
Kommunpolitikern Antonio Razzi tyckte han kom med ett både innovativt och kostnadseffektivt förslag när han tyckte att Rom skulle importera 500.000 katter från Asien för att ta hand om råttorna. Han menade att ”katterna kunde tas omhand av vackra gamla kattladies”. Ingen kostnad för kommunen – samma tänk där som här. Kommunerna har aldrig velat se problematiken och inte velat skjuta till pengar. Allt har legat på ideella krafter – i många fall vackra gamla kattladies.

Nästa inlägg kommer att handla om myter.

Kvior!!!???

Råkade höra med ett halvt öra på TV4:s SOS-alarm härom kvällen. En äldre man hade ringt 112 och följande samtal utspann sig

– SOS alarm! Vad har inträffat?
– Jo, de´ e´  fjortan kvior ude o springer po vajen ve Glumslöv.
– Vad menar du? (säger den uppländske larmoperatören lite spetsigt)
– Du får jo larma ud polisen! (underförstått e du dum eller???)
– Jag förstår inte. Vad är det som har hänt?
– De e fjorton kvigor på vägen!
– Vad är det?
– Va? ….. ? Kvigor?
– Ja?
-Kvigor e jo ko´or som ente har fådd kalv. (underförstått e du dum eller ???) Dom e ude po vejen! Ja har ringt te äjaren.
 – Har de inte fått kalvar? Hur vet du det?

Kvior?             Ente kvia!

 

 

 

Ännu mer om kattungar

Minns ni den här lilla krabaten? Så mager att den inte troddes överleva natten och så rädd att den darrade okontrollerat. En liten stund i makens stora hand hjälpte. En granne tog hand om den utan diskussion där på sena kvällen. Den klarade inte torrfoder, men en liten burk blötmat slank lätt ner. Natten tillbringade den i dotterns säng, kattmjölk inhandlades och lapades under dagen.

 

Och 24 timmar efter räddningen lekte den med allt i närheten. Lite vingligt men den dock …

Mer om kattungar

FORTSÄTTNING FRÅN FÖREGÅENDE

MEN så en kväll tidigt på vårkanten hände det som bara inte får hända …

En kväll var Nisse borta när matte kom hem! Efter en stund upptäcktes att ett fönster stått öppet och de misstänkte att han av nyfikenhet tittat ut och trillat ner. De ropade, letade och lyste med ficklampor i alla vrår i stallar och lador, men när det började mörkna gav de upp och ringde till grannarna. Nej ingen hade sett Nisse.
Plötsligt kom en av dem med en gammal och medtagen katt han funnit vid vägkanten. Det var inte Nisse. De körde hem igen för att kontakta veterinär. Katten mådde inte alls bra. Bara en liten stund senare kom de tillbaka! De hade sett blänket av kattögon i en vägkrök på väg hem, men också sett katten springa iväg. Färg? Nä, i skymning är alla katter grå.
De körde dit och gick försiktigt längs vägen och ropade och lockade på honom. De lät ljuset från ficklamporna svepa över både vägrenen och ut över åkrarna. Och plötsligt – reflexer från kattögon! Han släpade sig fram ur ett buskage!

”Han kom sakta emot oss på tre ben. Vänster framtass hängde blodig och obrukbar. Han var ordentligt smutsig och jämrade sig när vi tog i honom. Istället för att lyfta honom så föste vi med lätt våld in honom i transportboxen och for naturligtvis iväg till närmaste djursjukhus”.
Två tår var illa skadade, men bedömdes ändå inte vara så akut att de skulle opereras där på natten. De skulle återkomma dagen efter.
”Han låg i min famn hela resten av natten och spann intensivt av smärtan och chocken. Naturligtvis också av lättnad över att vara hemma i trygghet igen”.
 Tillbaka på djursjukhuset dagen därpå opererades två tår bort. Matte tog ledigt från jobbet resten av veckan för att sköta om sjuklingen. Att han uppskattade det väldigt mycket visade han genom att följa henne vart hon än gick och vad hon än gjorde. Såret skulle tvättas två gånger dagligen och så skulle han ha krage. Det var inte alls populärt, så den struntade de i. Sysselsättning gav honom ingen tid att slicka på såret och trötthet som måste sovas bort. Han tillfrisknade kroppsligt ganska fort, men chocken satt i länge.

Några år senare kom en ny katt till gården. Denna gång en ungkatt med mycket lång, tunn och lurvig päls. Innepäls med tovor. Även denna var tam. Han fungerade inte alls tillsammans med Nisse och omkom på ett tragiskt sätt. På hösten 2019 sågs så Morris första gången. Liten, ensam, rädd och mycket, mycket hungrig. Han har anpassat sig väl. Nisse tolererar honom, men de går inte i vägen för varandra.

 Igår fanns plötsligt denna knäpptysta, hungriga, ensamma och skräckslagna lilla kattunge i en av ladorna. Den hade tryckt sig in i ett hörn, nästan omöjlig att se. Hur hade den hamnat där? Ingen kattmamma har synts till.

Kattungar

Disa flyttade in hos en väninna en sen och stormig höstkväll för några år sedan. Hon bor på en stor och ensligt liggande gård, så ensligt det nu kan bli på den tättbefolkade skåneslätten.
Hon skulle just starta diskmaskinen när hon hörde ett konstigt ljud. Trodde det var vinden, eftersom det blåste hårt. Zita, schäfer/new foundland, låg kvar i sin korg och reagerade inte. Lite senare hörde också maken ett ljud som verkade komma från ytterdörren. Han öppnade och in smet en liten rödbeige kattunge de aldrig tidigare sett! Den sprang rakt fram till Zitas matskål och åt glupskt av de stora bitarna och hoppade sedan upp och la sig mellan hennes framben! Helt orädd! Zita reste lite på sig, spetsade öronen och tittade ner på den lilla, lilla runda och lurviga saken som plötsligt och oväntat kommit in. Hennes vädjande blick sa
”Vad i all världen ska jag göra åt detta?”
Kattungen sökte och fick värme långt in i Zitas tjocka päls. Hon verkade inte överförtjust, men slickade sedan lite tveksamt på den och kattungen bara njöt fast det råkade vara mothårs och spann högljutt.
Den fick stanna över natten och dagen efter kontaktades grannarna, men ingen saknade en rödbeige liten katt. Alla hade svartvita eller gråspräckliga och ingen kände till någon i närheten som kunde vara ägare. Till slut kom de fram till att någon måste ha dumpat den vid vägen – en mörk, stormig och regnig kväll sent på hösten! Då är man desperat.
Hon, för de var övertygade om att det var en liten hona, döptes till Disa och fick naturligtvis stanna. Sedan gamla katten Petrus dött några månader tidigare hade de på allvar funderat på att skaffa en ny och nu hade det kommit en!
Disa visste hur man skulle bete sig inomhus. Hon installerade sig vid fotänden i sängen och hittade vant till sandlådan i badrummet. Nemas problemas!
Hon befanns så småningom istället vara en gosse. Lilla Disa blev därmed en liten Nisse och kastrerades, ID-märktes och registrerades. Han var innekatt hela vintern, men planen var att han skulle få välja själv. Det finns ju inga trafikerade vägar i närheten så de bedömde att det inte var någon fara.
MEN så en kväll tidigt på vårkanten hände det som bara inte får hända …

FORTSÄTTNING FÖLJER

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com