”Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?” – en sammanfattning av tro, hopp och kärlek.

Vi har denna vecka tillsammans upplevt tro, hopp och kärlek. Engagemang från helt okända människor har tagit en del av sin egentid till att hjälpa att finna hundvalpen Bosse. Tjugofyra timmar om dygnet har det varit folk ute på fältet och sökt och letat. Man har använt sitt egna nätverk med att sprida informationen om försvinnandet och man har informerat verbalt till okända som man mött.

Media har varit väldigt givmilda under den gångna veckan har vi blivit intervjuade av Radio Malmöhus och Bosses ägare av Radio Kristianstad. T o m kommuner har accepterat och godkänt att ha Bosses efterlysning på sin egna Facebook-sida. Vi är enormt tacksamma för den givmildhet och empati som visats av dessa ”kategorier”.

Butiker, restauranger och bensinmackar har också visat sin empati och förståelse och låtit efterlysningslappar sättas upp hos dem.

Ingen konkret observation har gjorts på Bosse sedan han försvann. Man har använt sig av bland annat drönare, spår-, sök- och idhundar, jägare med mera, men ingen har sett honom.

Därför kan vi inte utesluta att han blivit stulen eller att han stött på vildsvin eller annat djur då området är ett sådant där det händer ofta viltolyckor.

Alla ärenden där sin älskade familjemedlem är försvunnen och tiden går utan konkreta resultat tar enormt på djurägarna. Deras familjemedlem är borta och alla känslor som man kan få i en sådan situation bara skriker. Man får ångest, man har oro, man tänker ”tänk om vi bara hade…”, man åker på en våg emellan hopp och förtvivlan hela tiden och samtidigt skall man försöka tänka klart och planera, svara på X antal sms och samtal och mail som inkommer dygnet runt, försöka hinna äta och orka äta samt få sömn. Man är helt slut både fysiskt och psykiskt. Man känner sig tvingad att svara på alla sms och samtal och mail från alla personer som ställer upp trots att man egentligen knappt vet vad man svarar för tacksamhetens skull.

Vi har idag träffat helt slutkörda ägare. Kroppsspråket och färgen i deras ansikte och ögon sa allt. Tomheten i ögonen, sorgen i ögonen, kroppshållningen där man nästan kunde se att överdelen ville gå åt ett håll och nederdelen åt det andra. Det är så oerhört svårt att överhuvudtaget försöka komma på något att säga som kan trösta, för man vet att i nuläget har det ingen betydelse för ”väggen är så nära” och inget kan trösta mer än försöka bearbeta det som hänt.

Jag har under mina sex år på Husdjurshjälpen.Skåne gråtit av glädje och sorg med ägare. Mest av glädje. Och det är det som gör att man faktiskt fortfarande gör detta helt ideellt och lägger ner en hel del tid av sin egen tid i Facebook-gruppen. För hur det än är och blir, så vill jag att de ägare som vi har haft kontakt under alla dessa år skall känna då, nu och i framtiden att vi är där för dom – och att de för alltid har lämnat ett tassavtryck i Husdjurshjälpen.Skånes dagbok.


 

Ulrika Bengtsdotter