När den svenskdanska gränsen försvann och tillsammans bildade gemenskap

Det är tungt att skriva ikväll och det var ännu tyngre igår.

Att ringa och ge ett besked till en djurägare att deras älskade familjemedlem har hittats avliden är något man verkligen inte vill göra, men som måste göras hur jobbigt det än är. I detta ärende, gällande den danska hunden Mulle, så fanns det ju hopp att hon var vid liv, då hon hade setts springandes samma kväll som bilolyckan skedde, men tyvärr avled hon senare. Påkörd eller avliden av inre skador hör inte hit, nu när man vet att det finns en familj med två barn på Bornholm som sörjer fruktansvärt över sin förlorade familjemedlem.

Det är sällan man känner personerna som man får kontakt med då ett eller fler djur försvinner. I detta ärende blev det väldigt speciellt på många sätt, men bland annat att för att nu fick man verkligen försöka förstå det danska språket och samtidigt försöka informera på ett lättförståeligt sätt på svenska så inga missförstånd skapades. En annan speciell händelse var det enorma gensvar, gemenskap OCH framför allt engagemang som snabbt växte sig större och större, både hos allmänheten men också i media.

Dagen efter bilolyckan pratade jag med Mulles ägare i telefon för första gången. Jag vill citera en sak som hon sa till mig då:
”Tänk att så många i Sverige kan vara så engagerade i min lilla Mulle. Jag förstår det inte, men är så evigt tacksam för det. VI förstår det inte. Det är nästan som man vill flytta till Sverige. Heja Sverige!”

Många danskar sökte sig också under dessa dagar till Husdjurshjälpen.Skåne för att följa sökandet/letandet efter Mulle.

Jag vill tro att Mulles bortgång har öppnat nya dörrar, hennes bortgång ska inte vara förgäves. Hennes bortgång kommer för alltid att finnas och minnas i många hjärtan här i Skåne. Med nya dörrar menar jag att kanske en dag kan vi bilda ett samarbete med ett liknade ideellt nätverk som oss fast i Danmark, eller varför inte starta med Bornholm?

Jag vill också tro att när Mulle sitter på regnbågsbron och får se och läsa all engagemang som gjordes för att finna henne och att hon då känner en enorm ödmjukhet och tacksamhet att man aldrig gav upp hoppet över att finna henne.

Till sist vill jag avsluta med Mulles ägare Katjas egna ord skrivna tidigt imorse hos oss;

”Mine børn og jeg takker fra hjertet..
Vi er så rørte over I alle har hjulpet os så meget i det svenske.
Vi vil savne vores lille guldklump mulle, og altid være gemt i vores hjerter. Jeg er mest ulykkelig over måden vi sagde farvel 💔
Nu har vi vished, og vi kan sige ordenligt farvel takket jer alle.”

Vila i frid lilla Mulle.

 

 

Ulrika Bengtsdotter