Hur många av Er läsare har haft någon fyrbent man älskar oerhört mycket och som sedan försvunnit från oss? Hur många av Er läsare har upplevt den där fruktansvärda tystnad och saknaden efteråt?

Det är ju så att våra ärenden inne på Husdjurshjälpen.Skåne inte enbart slutar som solskenshistorier och glädje. Det händer tyvärr att djuret hittas avlidet. Djuret kan ha blivit påkört av en bil eller av tåg, djuret kan ha blivit dödat av ett annat djur, djuret kan ha fallit ner för en klippa eller så kan djuret bara ha ”gått upp i rök” och hittas aldrig. Men vi förlitar oss på hoppet (det måste var och en av oss göra) – och så länge djuret inte hittas avliden så finns det hopp.

Hur elakt detta än kan låta så upplever vi att om djuret hittas avlidet är ägarna tacksamma för att djuret blivit hittat och de kan sörja och begrava djuret så som dom önskar. De kan sörja på ett sätt utan oro, och med det menar jag den oro som de ägare för alltid kommer att ha, som aldrig hittar sitt älskade försvunna djur men som sörjer då tiden går utan vetskap om djuret lever eller inte.

Det är viktigt att även prata och skriva om detta. Hur tufft och jobbigt och kanske framför allt (i mitt fall) så påminner det en själv om alla känslor som kom när man mist sitt älskade djur.

Jag har haft fyrbenta som försvunnit ifrån mig på grund utav sjukdom eller hög ålder och som är oerhört saknade och kommer så att alltid vara. Den där oerhörda och fruktansvärda tystnaden och saknaden minns jag speciellt när vår första gemensamma hund Nixon försvann. Då hade vi ju enbart honom och inte som nu fler hundar.Att komma hem till sitt hus efter att Nixon fått lämna oss, att ha vanan att oftast bli bemött av en viftande och glad svans och pussar i massor nu inte fanns mer var fruktansvärt.

Att vakna dagen efter med en kropp som kändes som om man blivit överkörd av ett tåg, gå ner till nedervåningen och inte höra tassar på parkettgolvet eller snarkningar från hallen, se en mat- och vattenskål som är övergiven då den inte ens innehåller vatten längre, kopplet som ligger på köksbordet för man har inte orkat hänga upp det på kroken när man precis kommit från djursjukhuset, pipleksaker som ligger utspridda lite här och där både inom- som utomhus, fodertunnan som står i ena hörnet av köket och som sprider sin doft av torrfoder genom en liten glipa då locket inte är stängt ordentligt, oanvända bajspåsar som man finner i mer eller mindre varenda jacka under en lång period framöver för att inte tala om hundgodis som man haft i både jack- eller byxficka.

Nixon låg oftast och sov på samma ställe, direkt nedanför trappan till övervåningen. Man kunde nästan se hans skepnad, kroppshållning på väggen och på listen då han oftast lämnade lite smuts från pälsen där hur mycket man än kammade eller borstade honom. Hans sista märken på väggen gjorde ont att tvätta väck med lite vatten och diskmedel. Det kändes som man sudda ut hans själ från väggen.

För att inte tala om alla dessa rutiner man hade. Förmiddag- och kvällsrundorna som man ibland kändes så tråkiga och man saknade en gnutta ork att göra dem – men man gjorde dom ändå – dom saknade man oerhört nu. Matrutinerna – Nixon åt aldrig på morgonen – så när vi åt kvällsmat fick han också sin mat. Så när man började laga kvällsmat den första månaden efter hans bortgång så vet jag inte hur många gånger man var på väg till fodertunnan för att ta mat till honom.

Det är då tystnad och saknad blir verklighet och ligger som en tjock madrass som håller på att kväva en – kväva en av tystnaden och saknaden av den tillit, trygghet och kärlek som man tagit för givet och tagit till sitt hjärta.