Bättre kan man inte ha det

holthorst

Bättre helg än så här kan nog inte en deckarrecensent ha. Jörn Lier Horsts nya Blindgång alldeles nyss utläst och Anne Holts nya Offline – om Hanne Wilhelmsen och Billy T! – precis påbörjad. Dessutom sitter jag precis och skriver på en recension av Roslund & Hellströms nya Tre minuter och kan säga så mycket som att den går i väldigt positiva tongångar. Läs mer på kultursidan i veckan.

Solig deckardag

deckarhög

 

Ledig dag, solen lyser och våren har kommit. Dags att läsa deckare alltså. Helt plötsligt har det nämligen lossnat och lockande läsning har samlats på hög. En del är avklarat som Elizabeth Georges Oanade konsekvenser och Eva Dolans Döda talar inte som ni kan läsa om i kultursidans Deckarspalt på lördag. Jag kan säga så mycket som att en av dem kan vara det bästa i år och en definitivt inte är det. Och att lång tid i genren inte nödvändigtvis gör att man blir bättre och bättre …
Drygt halvläst är sedan Roslund & Hellströms Tre minuter som trots sina 600 sidor är en bladvändare som det inte känns som om jag kommer att bli besviken på. Denna gång rör sig detta suveräna författarpar långt, långt utanför Sveriges och Ewert Grens gränser. Sedan väntar också uppföljaren till Mats Olssons intressanta deckardebut Straffa och låta dö. I de bästa familjer heter den och ska bli mycket intressant att läsa.
Hängmattan nästa alltså!

Fossum först

Den första 2015deckaren är norsk – Karin Fossums Helveteselden. Liksom i Fossums förra, Carmen och döden (2013), är kriminalkommissarie Konrad Sejer tillbaka ordentligt och det är mer av en klassisk polisdeckare än vad fler av hennes andra böcker de senaste åren varit.
I Helveteselden hittas en kvinna och hennes lille son knivmördade i en gammal husvagn i skogen. Även om jag inte kommit så långt än är det tydligt att flera klassiska Fossun-teman finns med – mödrar och barn, frånvarande fäder, barn med någon form av utvecklingsstörning och hur det påverkar de närmsta och så ensamhet förstås. Första recensionsdag är 14/1 och då får ni veta mer.

IMG_0104.JPG

Två bra på en kväll

Vilken suverän tvdeckarkväll! Först sista delen i Den fjärde mannen som verkligen varit imponerande bra för att vara en svensk tv-deckare. Kan bero på förlagan, En annan tid, ett annat liv, som utan tvekan är en av GW Perssons bästa.
Och så efter detta Unge kommissarie Morse som är så underbart engelsk och bra att man blir helt lycklig. Om än en lite väl invecklad förklaring till mördarens motiv…

Deckarlucka 14

hayderrättLucka 14 fyller jag med alla böcker av den brittiska författaren Mo Hayder som jag har i min bokhylla. Just nu håller jag på och läser den senaste på svenska som heter Hud. Läs mer om den i Deckarspalten nästa lördag.
Mo Hayder har en imponerande förmåga att skriva deckare som är så otäcka att man knappt vågar läsa färdigt dem (speciellt Fågelmannen) men som samtidigt är så kärleksfulla mot huvudpersonerna (Jack Caffery och Flea Marley) att man bara måste tycka mycket om dem. Och spännande är bara förnamnet. Helst ska de dock läsas i kronologisk ordning eftersom det på ett väldigt avgörande sett hakar i varandras handlingar. Bortsett från fristående Hanging Hill då. Som är fantastiskt bra den med.

Slutläst och smakprov på mer

HayderpopTidigt i morse läste jag ut de sista sidorna i brittiska Mo Hayders Poppet. Hon är verkligen en mästare på att kombinera spänning med ren skräck. I Poppet verkar det till en början som ett mentalsjukhus hemsöks av ett spöke och de inledande beskrivningarna är otroligt läskiga. Naturligtvis finns det en någorlunda naturligt förklaring också – och den är inte mindre otäck den.  Jag har sträckläst min väg mot upplösningen och det känns sorgligt tomt just nu.
Samtidigt är Hayders böckerna om kriminalaren Jack Caffrey och polisdykaren Flea Marley (Ritual, Skin, Gone, Poppet) så smart upplagda att förutom det fall som löses i varje bok finns det också ett fall där Caffrey och Marley är högst personligt inblandade som löper vidare genom alla böckerna i serien och som inte är löst än. Men det närmar sig definitivt …
Min engelska pocketutgåva av Poppet slutar med ett smakprov från Wolf – nästa bok i serien – och efter att jag läst det var det bara att trycka på beställknappen igen. Wolf kommer nämligen redan 6:e maj i år.

Läs om mer om Wolf på Mo Hayders hemsida.

Lyckosam runda

belindaDå och då gör jag en liten surfrunda för att överblicka vilka av mina favoritförfattare som har nya böcker på gång. Denna gång blev det en lyckosam runda med många glada överraskningar och en snabb bokbeställning:

På gång:
Belinda BauerThe Facts of Life and Death (Den här femte boken av Bauer har precis kommit ut och resulterade alltså  i en snabb beställning)
Claire McGowanThe Dead Ground (Uppföljaren till McGowans fantastiska The Lost kommer redan 10 april)
Mo HayderWolf  (Sjunde boken i Hayders serie om Jack Caffrey kommer ut i maj)
S. J.(Sharon) Bolton
A Dark and Twisted Tide (Den fjärde deckaren om Londonpolisen Lacey Flint kommer ut i juni)
Karin SlaughterCop Town (Det här är Slaughters första fristående kriminalroman och den kommer ut i juni)
Tana FrenchThe Secret Place (Femte boken i French Dublin Murder Squad-serie kommer ut i september)
Val McDermid The Skeleton Road (Cold case-utredaren Karen Prieri från McDermids A Darker Domain är tillbaka i denna bok som kommer ut i oktober)
Susan HillThe Soul of Discretion (Den åttonde boken i Hills tyvärr oöversatta serie om kommissarie Simon Serrailer kommer ut i december)

Mer av Galbraith/Rowling

silkworm_coverDe senaste dagarna har jag – med stort nöje – läst om Robert Galbraiths (alias J. K. Rowling) The Cuckoo’s calling fast på svenska med titeln Gökens rop. Den här härligt klassiska deckaren är nästan lika bra på svenska och så upptäckte jag till min stora glädje att det snart kommer mer. På Galbraiths hemsida kan läsa att 18/7 kommer The Silkworm. Här får privatdeckaren Cormoran Strike och hans assistent Robin i uppdrag att hitta en försvunnen författare. Definitivt något att se fram emot!

Sherlock – en mansvärld

Louise Brealey Benedict CumberbatchPremiären av Sherlock säsong tre väckte en hel del tankar – framförallt kring Sherlock som en mansvärld. Det blev en krönika som ni kan ta del av här:

Sherlock Holmes i Benedict Cumberbatch charmiga gestaltning är äntligen tillbaka. I lördags var det svensk tv-premiär för säsong tre av brittiska Sherlock och även om avsnittet inte levde upp till förväntningarna efter säsong två så lovar det gott. Sherlocksuccén hänger säkert samman med skaparnas skickliga och underhållande sätt att göra en modern tv-serie som finurligt och med stor och initierad kärlek knyter an till Sir Arthur Conan Doyles original. Så väl Sherlock-nördar som nybörjare känner sig hemma.
På så sätt blir denna supermoderna serie också en historielektion som tar oss tillbaka till
deckargenrens början. Och kanske förklarar det också en sak som stör mitt annars så förtjusta tittande – att Sherlock är en mansvärld där kvinnorna antingen är duktiga hjälpredor som laboratorieassistenen Molly och hyresvärden Mrs. Hudson eller möjligen Femme fatales som balanserar på ondskans kant som Irene Adler. Så såg det ju ut i genren – länge, länge.

I dag förväntar vi oss kvinnor bland så väl mordutredare som privatdeckare även i fiktiva brottsutredningar, men den förväntan har faktiskt mindre än tjugo år på nacken. Åtminstone i Sverige.  1998 debuterade Liza Marklund med sin första Annika Bengtzon-deckare (Sprängaren) och Helen Tursten med sin första Irene Huss-deckare (Den krossade Tanghästen). Det blev starten för en stor svensk deckarboom av kvinnor både som författare och huvudpersoner.
Utanför Sverige kom förändringarna aningen tidigare. I grannlandet Norge presenterade till exempel Anne Holt Hanne Wilhelmsen i början av 1990-talet. I USA kom utvecklingen i gång ordentligt under 1980-talet med Sara Paretskys och Sue Graftons stentuffa privatdetektiver V. I. Warshawski och Kinsey Millhone. Och i Storbritannien var P D James tidigt ute med privatdeckaren Cordelia Grey redan i 1970-talets början. Sedan dröjde det till en bit in på 1980-talet innan Val McDermids mysterielösande journalist Lindsay Gordon dök upp. Naturligtvis har film och tv hängt med i utvecklingen och varje film eller tv-serie i genren har i dag åtminstone någon kvinnlig polis – ibland väl plikttroget instoppad.

Självklart finns det ändå mycket kvar att göra innan deckargenren kan kallas jämställd men det är en positiv utveckling. Det påmindes jag om när jag nyligen såg den fenomenalt bra BBC-producerade tv-serien The fall. Huvudperson är kriminalkommissarien Stella Gibson (perfekt spelad av Gillian Anderson). Som ensam kvinna högt upp i makthierarkin i polisvärlden vägrar hon anpassa sig och gör allt på sina egna villkor (från mordutredningar till val av sexpartners). The fall har ett starkt medvetet feministiskt perspektiv i så väl mordutredningen som i seriens utformning som den än så länge är ganska ensam om. Dessutom bjuder den på ett mycket oväntat och annorlunda spänningsskapande.
Bortsett från uppmaningen att alla borde se The fall utvecklades den här krönikan till påminnelse om deckaregenrens historia som inte är så dum att ha med sig när vi förförs av Cumberbatch Sherlock även nästa lördag. Själv håller jag dessutom tummarna för att Watsons fästmö Mary ska bryta ny mark och delta i Holmes och Watsons bovjakt på lika villkor. I originalen gjorde hon inte det men kanske är tiden mogen nu.

Foto: TT

Mot 2014

deadDeckaråret 2013 är alldeles strax slut och jag upptäcker att jag missat att det avslutades med ännu en bok om den återvändande John Rebus. I november kom Ian Rankins bok nummer två om Rebus återvändande efter pensioneringen i The Exit. Saints of the Shadow Bible heter den och utlovar Rebus på nytt på plats i poliskåren tillsammans med Siobhan Clarke och nya Malcolm Fox och så ett 30 år gammalt fall som ska granskas på nytt och Rebus som kanske har något att dölja. Den tar jag gärna med mig in i 2014.
Annars ser jag nog allra mest fram emot att det som Nils Larsson tipsade mig om i ett mail för ett tag sedan (Tack Nils!) – Inspector Maddens återkomst i den fjärde boken i Rennie Airths historiska deckarserien som inleddes med makalösa River of Darkness (Mörkrets flod) 1999 och sedan har fortsatt i beundransvärt maklig takt med The Blood-Dimmed Tide (2004), The Dead of the Winter (2009). Bok nummer fyra som kommer i juni 2014 har titeln The Reckoning och utspelas strax efter andra världskriget slut.
2014 ska jag också använda till att bekanta mig mer med nyupptäckta nordirländska deckarförfattaren Claire McGowan. Hennes The Lost tillhörde 2013:s bästa läsningar och kvar att läsa finns hennes debut The Fall från 2012 och så The Dead Ground som kommer ut i april 2014.

Och så finns det förstås mängder av annan bra läsning att se fram emot. Så bara kom 2014!
Gott Nytt År!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 55 år
Bor: Lund
Läser just nu: Boken om Beck av Johan Erlandsson.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader, Snowpiercer, Marcella, säsong 3. Lyssna på händelser vid vatten uppläst av Rolf Lassgård.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Att släppa avsnitt nummer sju av podden Deckardårarna. Nästa skogsvistelse.

Arkiv

Kategorier