Underhållande om Nordic Noir

Rekommenderar verkligen K-special-dokumentären Nordic Noir som visades på Svt i går kväll. En intressant och minst sagt underhållande bild av  nordiska kriminalseriers genomslag i framförallt Storbritannien. Sedan kanske man kan fundera en del kring den minst sagt svävande definitionen av Nordic Noir. Eller vad säger till exempel Kerstin Bergman på crimegarden.se om det?

Se Nordic på Svt play här.

Tegelsten att älska

tegellehaneI vanliga fall brukar jag sucka djupt över tegelstensdeckare men i dag bara log jag lyckligt över denna senapsfärgade tjockis. Albert Bonniers förlag har inför bokrean samlat Dennis Lehanes tre första Kenzie & Gennaro-deckare i en volym som totalt blir över 1300 sidor. Kanske lite svårhanterlig bok men vilken fantastiskt bra läsning som finns samlad här. Många gånger bättre present än en ros på Alla hjärtans dag. Jag ska definitivt läsa om och njuta!

Höstkänning

Ute regnar och åskar det och inne börjar min bokhögarna så sakteliga växa. Höstkänning så här i början av augusti alltså.
Efter att jag avslutade fantastiska The Cuckoo’s Calling (läs mer i min deckarspalt nästa lördag) började nämligen recensionsböckerna ramla in. Just nu är det Christoffer Carlssons efterlängtade Den osynlige mannen från Salem jag läser. Den är en klassisk polisroman full av underfundiga referenser till genren men samtidigt med samma fina noirkänsla som gjorde så väl debuten Fallet Vincent Franke och som Den enögda kaninen så läsvärda. Efter Carlsson blir det lite kusligare när det är dags för Amanda Hellbergs nya bok i serien om Maja Grå. Snögloben heter den och har ett vansinnigt vackert omslag. Både Carlssons och Hellbergs bok har recensionsdaar i slutet av augusti. Liksom Mankells Handen. Då är deckarhösten i full gång.

Läsa i solen

sol

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen lyser. Jag är ledig. Dags att plocka fram trädgårdsmöblerna och njuta av en lässtund i solen. Överst i högen ligger andra delen i brittiska David Peace Yorkshirekvartett (Red Riding Quartett). 1977 heter denna del som utspelas i samma korrumperade Yorkshiretrakt i skuggan av verklighetens Yorkshire Ripper som första delen – 1974. Sol under läsningens gång kan definitivt behövas för det här är hårdkokt, svart och oförsonligt.

Sedan finns det förstås annan läsning än deckare. I min hög ligger också den afghanske författaren Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Och eftersom en av mina läsnördar till kollegor pratat lyriskt om amerikanska Hillary Mantel i månader nu finns även hennes Bring up the bodies där. Ut i solen alltså!

Mörkt på andra sidan Atlanten

Det blir lätt så att brittiska och nordiska deckare dominerar utrymmet här i deckarspalten. Nu är jag i alla fall fast i en kriminalroman från andra sidan Atlanten – amerikanska Gillian Flynns Mörka platser (Dark Places). Och, det är verkligen till riktigt mörka, vridna platser Flynn tar sina läsare. Långt, långt in i amerikanska småstäders småskurna värld och långt, långt in i sina skadade, bittra huvudpersoners inre.
I Flynns debut Vass egg (Sharp Objects) konfronterades journalisten Camille Preaker med sin hemstad, minnen av uppväxten med en neurotisk mamma och lillasysterns tragiska död samtidigt som hon bevakar utredningen av flera flickmord. Obehagligt bra läsning var det här med suverän stämningskänsla.
Huvudpersonen i Mörka platser är i samma ålder som Camille (runt trettio) och är om möjligt än mer skadad. Libby Day heter hon och när hon var sju år mördades hennes mamma och två småsystrar och storebror Ben dömdes för morden – bland annat på grund av Libbys vittnesmål. Som vuxen befinner sig Libby fortfarande i ett slags sorg- eller chocklimbo utan att på minsta sätt klara av att ta tag i sitt liv. Hon lever på pengar från en fond som upprättats av folk som en gång tyckte synd om henne. När de pengarna tar slut ser hon sin chans att få in nya genom att hjälpa en grupp, ”Mordklubben”, som är fascinerade av hennes familjs öde att försöka ta reda på om Ben möjligen skulle kunna vara oskyldigt dömd. En mörk resa är det för Libby och för mig som läsare just nu. Men jag följer med glädje med mot slutet.

Läs mer om Gillian Flynn här.

Deckarsmått och gott från mässan

Det blev en hel del deckare under bokmässan i Göteborg. Den självklara höjdpunkten var det fina samtalet mellan ödmjuka Anders Roslund och Börje Hellström och underhållande Maj Sjöwall men lika intressant var det egentligen att höra Varg Gyllander, Kristina Ohlsson och brittiska Peter James tala om autenticitet i deckare. Och så fick jag en kul men något rörig intervju med danska Sara Blaedel som bland annat berättade att hennes bok nummer åtta om kriminalaren Louise Rick och journalisten Camilla Lind kommer att handla om asatro. Spännande! (Hela intervjun med Sara Blaedel kommer att publiceras på Skånskans kultursidan unde de närmsta veckorna.)
Härligt var det också att lyssna på deckardebutanten Lars Pettersson när han berättade om sin Kautokeino, en blodig kniv – för övrigt verkligen årets måste-läsning för alla deckarintresserade.
Helgens bästa replik stod dock Jens Lapidus för när han blev intervjuad av en lite överlägsen och illa påläst person på Litteraturscenen:
– Man måste väl tro på sina klienter?, sa intervjuaren.
– Naje, man är ju ingen idiot bara för att man är försvarsadvokat, svarade Lapidus.

Laglöshet i instängd småstad

Här kommer min recension av lovande författaren Christoffer Carlssons nya roman Den enögda kaninen:

Den enögda kaninen
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Piratförlaget

Christoffer Carlsson är definitivt en författare att hålla ögonen på i framtiden. Förra våren debuterade han med Fallet Vincent Franke – en rå och skitig noir-roman i kriminell storstadsmiljö och i mina ögon ”vårens mest uppfriskande läsning”. I sin nya roman Den enögda kaninen har Christoffer Carlsson behållit noir-känslan men bytt storstadens undre värld mot laglöshet i en instängd småstad.
Berättare och huvudperson i Den enögda kaninen är David Flygare. Han är uppvuxen i det lilla samhället Dalen som beskrivs som ”en liten tätort på runt sexhundra invånare som ligger inklämd en mil från kusten, längs den stora landsvägen som går in i Småland lika rakt som en brygga”. David har lämnat Dalen för filosofistudier i Stockholm men nu är det sommar och barndomskompisen Lukas har lockat honom att återvända tillfälligt. ”Vi har en grej att visa dig” är övertalningsargumentet.
”Grejen” är ett gammalt ödehus långt inne i den mörkaste granskogen där Lukas och Davids andra gamla kompisar – Martin Rickard och syskonen Julian och Justine – smider planer. De ska göra inbrott i villor i Dalen, gömma tjuvgodset i huset och sedan köra runt och sälja det på loppmarknader runt om i Sverige.
David, som är en förbluffande passiv person, hänger utan större reflektion på kompisarnas inbrottsräder. Mellan inbrotten ligger han mest på sin säng och tänker, cyklar runt i Dalen, grillar vid det gamla huset och återupptar sin kärlekshistoria med Lukas yngre syster Alex. Naturligtvis tar det här med inbrotten en ände med förskräckelse och David och hans kompisar tvingas inse att de bara är små brickor i ett betydligt större spel.
Den enögda kaninen börjar effektivt med det spektakulära slutet. Redan på första sidan är det helikopterflygning över ett hus i brand, döda kroppar och smaskiga kvällstidningsrubriker som ”Uppgörelsen i Dalen”. David sitter vid sitt köksbord och blir förhörd av en polis. På radion sjunger någon: ”we feel nothing, so we search for nothing, so we achieve nothing, love.
Resten av boken är Davids tillbakablickar på sommarens händelser och radiosången (brittiska indierockbandet Hefners ”Hymn for Cigarettes”) är ett väl valt ledmotiv i den här historien där småstadsinstängdheten skapar bristande framtidstro, passivitet och den moraliska kompassen tycks helt satt ur spel. Det enda riktigt ljusa inslaget är Davids förhållande med Alex men inte ens det får honom att försöka styra sitt eget liv eller säga nej till Lukas destruktiva planer.
Det finns ytterligare ett ledmotiv i Den enögda kaninen. Rövarsången, från den norska barnboken Folk och rövar i Kamomillastad men kanske mer känd i KSMB:s punkversion, dyker upp i både nostalgiska och hotfulla sammanhang och ger berättelsen en ton av mörk saga och av glidande verklighet. Det förstärks ytterligare av det mystiska huset i skogen som tycks leva sitt eget liv och ha ett negativt inflytande över alla som tillbringar tid där. Samma känsla ger Davids bekantskap en annan Lukas – en liten, vilsen kille som har en enögd kanin som enda vän och som tycks veta betydligt mer om David och hans kompisar än vad som är hälsosamt.
Den enögda kaninen drar i väg med läsaren i en mängd associationer – allt från Ulf Malmros absurda glesbygdsfilm Smala Sussi till Quentin Tarantinos Pulp Fiction och naturligtvis alla  ruggiga småstadsskildringars moderna ursprung Twin Peaks. Persongalleriet känns dessutom rejält inspirerat av Donna Tartts Den hemliga historien –  framförallt är syskonparet Julian och Justine definitivt en svensk variant av Tartts Charles och Camilla.
Med dessa referenser som en lekfull bakgrund har Christoffer Carlsson än en gång skrivit en originell svensk noir-roman. Visserligen saknar jag det mustiga bildspråket från Fallet Vincent Franke men jag läser ändå Den enögda kaninen med stor glädje och är definitivt nyfiken på vad Christoffer Carlsson kommer att bjuda på nästa gång.

 

 

 

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 55 år
Bor: Lund
Läser just nu: Giftmördaren av Sharon Bolton, Beatrice av Lina Bengtsdotter.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader, Snowpiercer, Karppi, säsong 2, 4 blocks. Lyssna på Händelser vid vatten uppläst av Rolf Lassgård.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Att släppa avsnitt nummer sju av podden Deckardårarna. Nästa skogsvistelse med kantarellplockning.

Arkiv

Kategorier