Hej då till Annika Bengtzon

sprängaren1998 debuterade Liza Marklund med Sprängaren och presenterade sin huvudperson journalisten Annika Bengtzon för läsarna. Sprängaren var inte bara en rejält spännande kriminalroman utan också lite av en revolution i genren i Sverige. Här fick vi en huvudperson som var kvinna och hade ett alldeles vanligt vardagsliv men familj och dagishämtningar och lämningar och en så välbekant slitning mellan karriär och familj. Dessutom hade den en handling där just detta med att vara kvinna och göra karriär har avgörande betydelse för intrigen.

Sprängaren belönades med Polonipriset (ett pris som instiftades för att pusha kvinnor att skriva deckare) och blev också en riktig dörröppnare. Efter Marklund (och Tursten som debuterade samma år) kom en flodvåg av både kvinnliga författare och huvudpersoner.
Efter 16 år verkar det nu som det är dags att ta adjö av Annika Bengtzon. Den 17 juni kommer bok nummer 11 , Järnblod, och avslutar serien. I Piratförlagets information kan man läsa att Annika Bengtzon här letar efter sin syster Birgitta som har försvunnit samtidigt som en uppmärksammad rättegång om ett mord på en uteliggare pågår och Kvällspressen är på väga lägga ner sin papperstidning. ”Järnblod är en mörk och våldsam thriller om relationer och försoning, identitet och hämnd.”
Efter Den röda vargen (2003), som efter Sprängaren är min favorit, har Marklunds böcker om Annika Bengtzon gått lite upp och ned i kvalitet men den senaste (Lyckliga gatan, 203), var riktigt bra så nu hoppas jag på en bra avslutning som matchar den lysande inledningen.

Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon: Sprängaren (1998),  Studio sex (1999), Paradiset (2000), Prime time (2002), Den röda vargen (2003), Nobels testamente (2006), Livstid (2007), En plats i solen, Du gamla, du fria (2011), Lyckliga gatan (2013), Järnblod (2015)

Deckarlucka 4

hilary2I dagens lucka är jag tillbaka i nutid och dessutom med en passande julröd bok. Brittiska debutanten Sarah Hilarys Någon annans skuld har tyvärr blivit liggande i min ”ska-recensera-hög” väl länge i höst. Inte för att jag inte tyckte om den – tvärtom – utan för att den helt enkelt inte fått plats i någon spalt. Så, nu får den utrymme här i stället och är ett utmärkt julklappstips för den som vill ge bort en välskriven, angelägen och lite annorlunda deckare.
Någon annans skuld har Londonpolisen Marnie Rome som huvudperson. Hon är en riktig karriärist som jobbar hårt på att lägga en svår personlig tragedi så långt bakom sig hon bara kan. När hon och kollegan Noah under ett besök på en kvinnojour hittar en knivskuren man på golvet blir det startpunkten för ett komplicerat fall fullt av lögner, av människor som beskyddar varandra till varje pris och också ett fall som tvingar Marnie att konfrontera sitt bortträngda färflutna. Det här låter kanske som en deckare man läst förut men Hilarys sätt att verkligen på allvar tränga bakom ytan på de inblandade, att skärskåda kärlek till varje pris och störda familjeförhållande är imponerande bra och leder fram till en ganska oväntad upplösning. Läsvärt och julklappsvärt.

I augusti 2015 är det för övrigt dags för bok nummer två om Marnie Rome, No Other Darkness.

Bästa Robinson på länge

Robinsonrevolu

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ägnade nästan hela söndagen åt soffan och en ny Peter Robinson – Children of the revolution. Är inte riktigt färdig än men kan nog ändå våga säga att det här är en av de bästa Robinson på mycket länge.
En äldre man hittas död vid ett gammal järnvägsspår och när Banks och de övriga ska ta reda på om det handlar om mord och självmord avslöjas bit för bit en komplicerad historia med rötter både i politisk radikalism på universitetet i Essex på 70-talet och i mer näraliggande händelser.
Robinson tar tid på sig att berätta sin historia och berättar den också därför oerhört väl. Möjligen stör en väl fördomsfull syn på akademiker, feminister och radikala aktivister min läsning liksom stundtals Banks kvinnosyn men totalt sett är det här ändå nästan i klass med en annan Robinson favorit – Piece of my heart.

Sherlock – en mansvärld

Louise Brealey Benedict CumberbatchPremiären av Sherlock säsong tre väckte en hel del tankar – framförallt kring Sherlock som en mansvärld. Det blev en krönika som ni kan ta del av här:

Sherlock Holmes i Benedict Cumberbatch charmiga gestaltning är äntligen tillbaka. I lördags var det svensk tv-premiär för säsong tre av brittiska Sherlock och även om avsnittet inte levde upp till förväntningarna efter säsong två så lovar det gott. Sherlocksuccén hänger säkert samman med skaparnas skickliga och underhållande sätt att göra en modern tv-serie som finurligt och med stor och initierad kärlek knyter an till Sir Arthur Conan Doyles original. Så väl Sherlock-nördar som nybörjare känner sig hemma.
På så sätt blir denna supermoderna serie också en historielektion som tar oss tillbaka till
deckargenrens början. Och kanske förklarar det också en sak som stör mitt annars så förtjusta tittande – att Sherlock är en mansvärld där kvinnorna antingen är duktiga hjälpredor som laboratorieassistenen Molly och hyresvärden Mrs. Hudson eller möjligen Femme fatales som balanserar på ondskans kant som Irene Adler. Så såg det ju ut i genren – länge, länge.

I dag förväntar vi oss kvinnor bland så väl mordutredare som privatdeckare även i fiktiva brottsutredningar, men den förväntan har faktiskt mindre än tjugo år på nacken. Åtminstone i Sverige.  1998 debuterade Liza Marklund med sin första Annika Bengtzon-deckare (Sprängaren) och Helen Tursten med sin första Irene Huss-deckare (Den krossade Tanghästen). Det blev starten för en stor svensk deckarboom av kvinnor både som författare och huvudpersoner.
Utanför Sverige kom förändringarna aningen tidigare. I grannlandet Norge presenterade till exempel Anne Holt Hanne Wilhelmsen i början av 1990-talet. I USA kom utvecklingen i gång ordentligt under 1980-talet med Sara Paretskys och Sue Graftons stentuffa privatdetektiver V. I. Warshawski och Kinsey Millhone. Och i Storbritannien var P D James tidigt ute med privatdeckaren Cordelia Grey redan i 1970-talets början. Sedan dröjde det till en bit in på 1980-talet innan Val McDermids mysterielösande journalist Lindsay Gordon dök upp. Naturligtvis har film och tv hängt med i utvecklingen och varje film eller tv-serie i genren har i dag åtminstone någon kvinnlig polis – ibland väl plikttroget instoppad.

Självklart finns det ändå mycket kvar att göra innan deckargenren kan kallas jämställd men det är en positiv utveckling. Det påmindes jag om när jag nyligen såg den fenomenalt bra BBC-producerade tv-serien The fall. Huvudperson är kriminalkommissarien Stella Gibson (perfekt spelad av Gillian Anderson). Som ensam kvinna högt upp i makthierarkin i polisvärlden vägrar hon anpassa sig och gör allt på sina egna villkor (från mordutredningar till val av sexpartners). The fall har ett starkt medvetet feministiskt perspektiv i så väl mordutredningen som i seriens utformning som den än så länge är ganska ensam om. Dessutom bjuder den på ett mycket oväntat och annorlunda spänningsskapande.
Bortsett från uppmaningen att alla borde se The fall utvecklades den här krönikan till påminnelse om deckaregenrens historia som inte är så dum att ha med sig när vi förförs av Cumberbatch Sherlock även nästa lördag. Själv håller jag dessutom tummarna för att Watsons fästmö Mary ska bryta ny mark och delta i Holmes och Watsons bovjakt på lika villkor. I originalen gjorde hon inte det men kanske är tiden mogen nu.

Foto: TT

Gone girl igen

 

20130908-105151.jpg

Det är bara drygt ett halvår sedan jag läste Gillian Flynns prisade Gone Girl och instämde i prisningarna. Bortsett från slutet. Med tanke på den fantastiskt överraskande, omtumlande historia som så skickligt byggs upp, modelleras fram av Flynn blir slutet lite av ett antiklimax. Men nog om det för nu har är det dags för den svenska översättningen (Modernista) och jag läser på nytt med samma glupska glädje och är än så länge långt från slutet. Denna gång blir det inga överraskningar men desto mer kan jag njuta av hur Flynn konstruerar sin roman. Runt 550 sidor omläsning handlar det om. En liten stressfaktor med tanke på att jag parallellt läser Knausgårds tusensidors koloss Min kamp 6 och Gabriella Håkanssons 800-sidors tegelsten Aldermanns arvinge. Men i dag är det solig och varm höst och dessutom söndag så det får bli solstolen på altanen och Flynn överst i boktornet bredvid.

När omläsningen är klar kan det vara kul att se fram emot filmatiseringen. David Fincher (Seven, Fight Club, Benjamin Button och The girl with the dragon tatoo) regisserar, Ben Affleck spelar Nick Dunne och Rosamond Piké Amy Dunne. Kan bli riktigt bra.

 

Gubbig Banks?

Naturligtvis kunde jag inte motstå senaste Peter Robinson i pocket när jag tog en sväng på mellandagsrean. Trots att den naturligtvis inte var på rea. Watching the dark är titeln och Banks utreder ett mord på en polis som har kopplingar till illegal arbetskraft och en mord på en engelska i Estland. Definitivt väl uppbygg intrig men favoriten Alan Banks känns sorgligt nog gnällig, ogin – och faktiskt gubbig. Han dricker mest vin, lyssnar på musik och känner sig hotad av en ung, kvinnlig internutredare. Ända tills hon säger att hon tycker att han är en fantastisk mordutredare och att hon bara vill lära av honom. Då smälter han…
Inte alls sidor jag vill se men ibland måste man kanske släppa taget om gamla favoriter också. Nåja boken är inte slut än…

Gubbig Banks?

Naturligtvis kunde jag inte motstå senaste Peter Robinson i pocket när jag tog en sväng på mellandagsrean. Trots att den naturligtvis inte var på rea. Watching the dark är titeln och Banks utreder ett mord på en polis som har kopplingar till illegal arbetskraft och en mord på en engelska i Estland. Definitivt väl uppbygg intrig men favoriten Alan Banks känns sorgligt nog gnällig, ogin – och faktiskt gubbig. Han dricker mest vin, lyssnar på musik och känner sig hotad av en ung, kvinnlig internutredare. Ända tills hon säger att hon tycker att han är en fantastisk mordutredare och att hon bara vill lära av honom. Då smälter han…
Inte alls sidor jag vill se men ibland måste man kanske släppa taget om gamla favoriter också. Nåja boken är inte slut än…

Gubbig Banks?

Naturligtvis kunde jag inte motstå senaste Peter Robinson i pocket när jag tog en sväng på mellandagsrean. Trots att den naturligtvis inte var på rea. Watching the dark är titeln och Banks utreder ett mord på en polis som har kopplingar till illegal arbetskraft och en mord på en engelska i Estland. Definitivt väl uppbygg intrig men favoriten Alan Banks känns sorgligt nog gnällig, ogin – och faktiskt gubbig. Han dricker mest vin, lyssnar på musik och känner sig hotad av en ung, kvinnlig internutredare. Ända tills hon säger att hon tycker att han är en fantastisk mordutredare och att hon bara vill lära av honom. Då smälter han…
Inte alls sidor jag vill se men ibland måste man kanske släppa taget om gamla favoriter också. Nåja boken är inte slut än…

Deckarakademin nominerar

Dubbelt upp för brittiska Belinda Bauer, dubbelt isländskt och kvinnliga författare i dominans. Så ser det ut när Svenska Deckarakademin presenterar nomineringarna till årets priser för bästa svenska och bästa översatta kriminalroman.

Bästa svenska kriminalroman 2012 kan följande böcker bli:
 I tystnaden begravd av Tove Alsterdal (Lind & Co)
Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff (Wahlström & Widstrand)
Sandmannen av Lars Kepler (Bonniers)
Till offer åt Molok av Åsa Larsson (Bonniers)
Två soldater av Anders Roslund och Börge Hellström (Piratförlaget)

Bästa översatta kriminalroman 2012 kan följande böcker bli:
Den kalla elden av Arnaldur Indriðason (Norstedts)
En förgiftad man av Peter Robinson (Minotaur)
Eldnatt av Yrsa Sigurðardottir (Modernista)
Ni älskar dem inte av Belinda Bauer (Modernista)
Skuggsida av Belinda Bauer (Modernista)

Bra val eller inte? Tyck gärna till!

Vinnarna presenteras på Svenska Deckarakademins höstmöte 24/11.

 

Deckarakademin nominerar

Dubbelt upp för brittiska Belinda Bauer, dubbelt isländskt och kvinnliga författare i dominans. Så ser det ut när Svenska Deckarakademin presenterar nomineringarna till årets priser för bästa svenska och bästa översatta kriminalroman.

Bästa svenska kriminalroman 2012 kan följande böcker bli:
 I tystnaden begravd av Tove Alsterdal (Lind & Co)
Innan du dog av Camilla Grebe och Åsa Träff (Wahlström & Widstrand)
Sandmannen av Lars Kepler (Bonniers)
Till offer åt Molok av Åsa Larsson (Bonniers)
Två soldater av Anders Roslund och Börge Hellström (Piratförlaget)

Bästa översatta kriminalroman 2012 kan följande böcker bli:
Den kalla elden av Arnaldur Indriðason (Norstedts)
En förgiftad man av Peter Robinson (Minotaur)
Eldnatt av Yrsa Sigurðardottir (Modernista)
Ni älskar dem inte av Belinda Bauer (Modernista)
Skuggsida av Belinda Bauer (Modernista)

Bra val eller inte? Tyck gärna till!

Vinnarna presenteras på Svenska Deckarakademins höstmöte 24/11.

 

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 55 år
Bor: Lund
Läser just nu: Giftmördaren av Sharon Bolton, Beatrice av Lina Bengtsdotter.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader, Snowpiercer, Karppi, säsong 2, 4 blocks. Lyssna på Händelser vid vatten uppläst av Rolf Lassgård.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Att släppa avsnitt nummer sju av podden Deckardårarna. Nästa skogsvistelse med kantarellplockning.

Arkiv

Kategorier