Brittiska komikern och författaren Mark Billinghams deckardebut Sömntuta (Sleepyhead) tillhör de där riktigt bra och lite annorlunda böckerna i genren. Otäck som bara den med en förövare som vill ha offer som kan se, höra och känna men inte kommunicera med omvärlden och med en huvudperson, Londonbaserade kommissarie Tom Thorne, som är både sympatisk och intressant. Den svenska översättningen kom 2003 och efter det fortsatte jag följa Billingham och Thorne i många, många år. Men som det ofta blir med serier som pågår väldigt länge kommer det förr eller senare så mycket nytt emellan att man tappar bort dem. Thornserien är uppe i 16 böcker och jag har nog inte läst de sista fem. Nu har jag precis upptäckt att bok nummer 17 som kom på engelska nu i sommar är en prequel till seriens första bok och då kunde jag naturligtvis inte motstå den. En tredjedel in i Cry baby är jag väldigt glad över det. Det här känns riktigt, riktigt lovande! Två små pojkar som leker, en mamma som är ouppmärksam en kort stund, en pojke som försvinner och så en ung och starkt engagerad Tom Thorne. Jag sträckläser just nu.