Jag har ägnat dagen åt att skriva en krönika om Henning Mankell och minnas en författare och en människa med ett aldrig sinande engagemang för att skildra det stora i det lilla – hela världen i brott i Ystadstrakten inte minst. Ska man minnas Henning Mankell kan man dock inte fastna vid enbart kriminalromanerna eftersom det finns så mycket annat hos denna författare, dramatiker och aktivist.

Väl hemma fick i alla fall deckarnörden i mig ta över ett tag för Wallanderdeckarna har verkligen en mycket självklar och tydlig plats i mitt hjärta. Med Henning Mankell kom Sjöwall & Wahlöös politiska och samhällskritiska deckare tillbaka och han startade en trend som fått  så fantastisk många fina efterföljare och som öppnat hela världens ögon för svensk och skandinavisk deckartraditions styrka. Och så har han bjudit på så suveräna deckarläsningar.
Till mina favoriter hör debuten Mördare utan ansikte med sin oförglömlig inledning, Villospår som är så gripande och Steget efter där ett nedgrävt picknicksällskap för evigt får Hagestad naturreservat att framkalla rysningar. Jag sitter en stund vid Mankellhörnet i min deckarbokhylla och plockar bland böckerna och minns också hur fint han knöt ihop hela serien i den sorgliga, sista Wallanderboken Den orolige mannen. Och så tänker jag en stund på de fristående deckarna Danslärarens återkomst och Kinesen. Väldigt läsvärda bägge två även om Danslärarens återkomst helt klart är bäst. och så funderar jag en stund på var den lite annorlunda thrillern Kennedys hjärna har tagit vägen.
Det är tomt och sorgligt att Henning Mankell är borta men lyckan för en inbiten läsare är i alla fall att böckerna finns kvar och kan läsas hur många gånger som helst.