”Frans Balder hade alltid betraktat sig som en usel far.” Så lyder den, första raden (efter prolog och lite annat) i David Lagercrantz Millennium-bok Det som inte dödar oss. Som ett brev på posten, rent bokstavligen, låg den i postfacket på jobbet i morse. Jag har inte en chans att hålla samma recensionstempo som New York Times och The Guardian som redan är klara med sina. Eller för den delen Expressens kulturchef Jens Liljestrand som sträckläst boken i natt och redan hunnit skriva en recension. Imponerande! Eller slarvigt?

Jag börjar läsa i kväll och så får vi se när jag är klar. Och vad jag tycker.

Jag har precis börjat följa den nya norska deckarserien Mammon och så här i Millennium-tider är det svårt att inte notera att här finns en hel del likheter med Stieg Larssons böcker. Huvudpersoner verkar vara en medelålders, misstrodd manlig journalist och en ung kvinna med känsla för datorer och lite udda personlighet. Intrigerna rör sig högt upp i finansvärlden med fiffel och ond bråd död. Någon fullständig Millenniumcopycat handlar det dock inte om och än så länge är det spännande att följa.

Spännande är det naturligtvis också nu inför släppet av Lagercrantzboken i morgon. Hemlighetsmakeriet har nått absurda höjder och några tidningar som tex danska Politiken och Expressen har sunt nog bestämt sig för att bojkotta intervjuer med David Lagercrantz när Norstedts vill styra villkoren för mycket. Själv lär jag få boken i morgon och kommer som jag skrivit innan läsa den i lugn och ro som vilken annan aktuell deckare som helst. Ingen recension ska få hetsas fram och mammon borde definitivt inte få styra och ställa inom kulturjournalistiken.

Stressfaktorn är hög redan innan veckan har börjat. Det är filmdagar, Malmö Live inviger, Humorfestivalen i Lund närmar sig, en serie jag jobbat med ett tag måste avslutas. Och högen med recensionsböcker växer stadigt. Dessutom kommer David Lagercrantz Millenniumbok på torsdag. I vanliga fall får man som recensent nya böcker i hyfsad tid innan de kommer ut för att hinna läsa, tänka och skriva. Undantagen har varit superhajpade böcker som Harry Potter eller nya böcker av Da Vinci-kodsförfattaren. Och så nu Lagercrantz bok. Allt är så hemligt att ingenting får komma ut eller läsas i för väg. I stället kommer alla att undra vad man tycker om boken långt innan man hunnit läsa och fundera. Frågorna har faktiskt redan börjat komma. Gravplundring eller inte? Rätt eller fel med Salander från någon annans penna? Bra eller dåligt skriven?

Redan från början har jag varit tveksam till projektet, trots att jag har största respekt för David Lagercrantz som författare. Men, varför behöver vi fler än de tre fantastiska Millenniumböcker som finns? Stieg Larsson hade planerat att skriva fler men blev det bara dessa tre och det räcker långt. Vilken fantastisk författare man än väljer så är det ju inte Stieg Larssons skapelse det handlar om längre. Alltså egentligen något helt annat eller rent krasst ett smart sätt att mjölka ännu mer pengar ur en litterär succé utan att upphovsmannen har något att säga till om. Sedan kan det mycket väl hända att David Lagercrantz har gjort ett gott arbete, att han skrivit en bra deckare, att vi rent av känner igen Salander och de andra men det hör egentligen inte hit. Det är inte mer rätt för det.

Men naturligtvis kommer jag att läsa och recensera och diskutera när jag väl fått boken i min hand. Och oavsett vad jag eller någon annan tycker kommer det här att bli en säljsuccé av stora mått. 

I lördags bjöd jag på en guidad tur i höstens bokutgivning på kultursidan. Av naturliga skäl var deckarna bara en liten del av helheten men jag plockade åtminstone ut guldkornen:
DECKARE:
Under den här rubriken går det inte att undvika David Lagercrantz omtalade Det som inte dödar oss – fortsättningen på Stieg Larssons Milleniumserie som kommer ut i Sverige och en mängd andra länder 27 augusti. Själv är jag skeptisk men dömer definitivt ingen oläst.
Modernista fortsätter annars att vara förlaget för den som gillar välskrivna brittiska deckare och det blir nya böcker av så väl Belinda Bauer, Det slutna ögat, som Sharon Bolton, Små svarta lögner. Och så presenterar man i slutet av augusti den brittiska deckardebutanten Gilly Macmillan som i den psykologiska thrillern Bränd himmel har skrivit om ett försvunnet barn och kriminalkommissarie James Clemo och hans kollega Emma Zhangs allt mer pressade arbetet för att hitta barnet.
Debutanter är knappast svenska Alexandra och Alexander Ahndoril som under pseudonymen Lars Kepler skrivit fem böcker om kriminalkommissarie Joona Linna. I höst lämnar de honom för något helt nytt. I Playground, utkommer i oktober, får vi lära känna löjtnant Jasmin Pascal-Anderson som har en nära-döden-upplevelse när hon blir skjuten och drabbas av hjärtstillestånd och som genom ytterligare en tragisk händelse måste återvända till den hamnstad som hon säger sig ha besökt när hjärtat stod stilla.
Joakim Zander debuterade med den mycket välskrivna Simmaren förra året utan att väcka så mycket uppmärksamhet. I september kommer uppföljaren Orten. Kan den månne bli hans stora genombrott?

Jag lovar att återkomma med fler tips snart. Det finns många bra deckare att se fram emot.