Stressfaktorn är hög redan innan veckan har börjat. Det är filmdagar, Malmö Live inviger, Humorfestivalen i Lund närmar sig, en serie jag jobbat med ett tag måste avslutas. Och högen med recensionsböcker växer stadigt. Dessutom kommer David Lagercrantz Millenniumbok på torsdag. I vanliga fall får man som recensent nya böcker i hyfsad tid innan de kommer ut för att hinna läsa, tänka och skriva. Undantagen har varit superhajpade böcker som Harry Potter eller nya böcker av Da Vinci-kodsförfattaren. Och så nu Lagercrantz bok. Allt är så hemligt att ingenting får komma ut eller läsas i för väg. I stället kommer alla att undra vad man tycker om boken långt innan man hunnit läsa och fundera. Frågorna har faktiskt redan börjat komma. Gravplundring eller inte? Rätt eller fel med Salander från någon annans penna? Bra eller dåligt skriven?
Redan från början har jag varit tveksam till projektet, trots att jag har största respekt för David Lagercrantz som författare. Men, varför behöver vi fler än de tre fantastiska Millenniumböcker som finns? Stieg Larsson hade planerat att skriva fler men blev det bara dessa tre och det räcker långt. Vilken fantastisk författare man än väljer så är det ju inte Stieg Larssons skapelse det handlar om längre. Alltså egentligen något helt annat eller rent krasst ett smart sätt att mjölka ännu mer pengar ur en litterär succé utan att upphovsmannen har något att säga till om. Sedan kan det mycket väl hända att David Lagercrantz har gjort ett gott arbete, att han skrivit en bra deckare, att vi rent av känner igen Salander och de andra men det hör egentligen inte hit. Det är inte mer rätt för det.
Men naturligtvis kommer jag att läsa och recensera och diskutera när jag väl fått boken i min hand. Och oavsett vad jag eller någon annan tycker kommer det här att bli en säljsuccé av stora mått.