Sherlock – en mansvärld

Louise Brealey Benedict CumberbatchPremiären av Sherlock säsong tre väckte en hel del tankar – framförallt kring Sherlock som en mansvärld. Det blev en krönika som ni kan ta del av här:

Sherlock Holmes i Benedict Cumberbatch charmiga gestaltning är äntligen tillbaka. I lördags var det svensk tv-premiär för säsong tre av brittiska Sherlock och även om avsnittet inte levde upp till förväntningarna efter säsong två så lovar det gott. Sherlocksuccén hänger säkert samman med skaparnas skickliga och underhållande sätt att göra en modern tv-serie som finurligt och med stor och initierad kärlek knyter an till Sir Arthur Conan Doyles original. Så väl Sherlock-nördar som nybörjare känner sig hemma.
På så sätt blir denna supermoderna serie också en historielektion som tar oss tillbaka till
deckargenrens början. Och kanske förklarar det också en sak som stör mitt annars så förtjusta tittande – att Sherlock är en mansvärld där kvinnorna antingen är duktiga hjälpredor som laboratorieassistenen Molly och hyresvärden Mrs. Hudson eller möjligen Femme fatales som balanserar på ondskans kant som Irene Adler. Så såg det ju ut i genren – länge, länge.

I dag förväntar vi oss kvinnor bland så väl mordutredare som privatdeckare även i fiktiva brottsutredningar, men den förväntan har faktiskt mindre än tjugo år på nacken. Åtminstone i Sverige.  1998 debuterade Liza Marklund med sin första Annika Bengtzon-deckare (Sprängaren) och Helen Tursten med sin första Irene Huss-deckare (Den krossade Tanghästen). Det blev starten för en stor svensk deckarboom av kvinnor både som författare och huvudpersoner.
Utanför Sverige kom förändringarna aningen tidigare. I grannlandet Norge presenterade till exempel Anne Holt Hanne Wilhelmsen i början av 1990-talet. I USA kom utvecklingen i gång ordentligt under 1980-talet med Sara Paretskys och Sue Graftons stentuffa privatdetektiver V. I. Warshawski och Kinsey Millhone. Och i Storbritannien var P D James tidigt ute med privatdeckaren Cordelia Grey redan i 1970-talets början. Sedan dröjde det till en bit in på 1980-talet innan Val McDermids mysterielösande journalist Lindsay Gordon dök upp. Naturligtvis har film och tv hängt med i utvecklingen och varje film eller tv-serie i genren har i dag åtminstone någon kvinnlig polis – ibland väl plikttroget instoppad.

Självklart finns det ändå mycket kvar att göra innan deckargenren kan kallas jämställd men det är en positiv utveckling. Det påmindes jag om när jag nyligen såg den fenomenalt bra BBC-producerade tv-serien The fall. Huvudperson är kriminalkommissarien Stella Gibson (perfekt spelad av Gillian Anderson). Som ensam kvinna högt upp i makthierarkin i polisvärlden vägrar hon anpassa sig och gör allt på sina egna villkor (från mordutredningar till val av sexpartners). The fall har ett starkt medvetet feministiskt perspektiv i så väl mordutredningen som i seriens utformning som den än så länge är ganska ensam om. Dessutom bjuder den på ett mycket oväntat och annorlunda spänningsskapande.
Bortsett från uppmaningen att alla borde se The fall utvecklades den här krönikan till påminnelse om deckaregenrens historia som inte är så dum att ha med sig när vi förförs av Cumberbatch Sherlock även nästa lördag. Själv håller jag dessutom tummarna för att Watsons fästmö Mary ska bryta ny mark och delta i Holmes och Watsons bovjakt på lika villkor. I originalen gjorde hon inte det men kanske är tiden mogen nu.

Foto: TT

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 55 år
Bor: Lund
Läser just nu:Scrublands av Chris Hammer.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. His dark materials, säsong 2. Veckans yogapass.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Att släppa avsnitt nummer tio av podden Deckardårarna. Att coronapandemin släpper sitt grepp. Nästa besök på landet. Alltid en skogspromenad.

Arkiv

Kategorier