Lite fler deckarrecensioner. Kanske tips för hängmattan eller solstolen:
De kommer ut i en snabb och förvirrande fart – danska Jussi Adler-Olsens kriminalromaner om kriminalinspektör Carl Mörck och hans avdelning Q. Det började i mars med Flaskpost från P som är seriens tredje del. Den utsågs till Danmarks och även Nordens bästa kriminalroman 2010 och jag hann precis läsa och recensera – mycket positivt – innan förlaget beslöt sig för att skjuta på utgivningen till i höst. I stället ger man nu snabbt ut seriens nummer ett, Kvinnan i rummet (Bra Böcker), och nummer två, Fasanjägarna (Bra Böcker).
Klantigt tänkt från början eftersom det här är en serien där man behöver vara med från början och få reda på hur Carl Mörck hamnade i ett källarrum som chef för den minimala avdelning Q tillsammans med sina originella medhjälpare Assad och Rose.
Kvinnan i rummet handlar om avdelning Q:s första fall. Carl är deprimerad och utan arbetslust efter ett ingripande där hans ena kollega sköts ihjäl och den andra blev totalförlamad. Polisledningen vet inte vad de ska ta sig till med honom men när det dyker upp extrapengar för att starta en cold case-avdelning utses Carl till chef för den och placeras i ett källarrum med en hög dammiga utredningsmappar. Extrapengarna används på annat håll. Tack vare sin entusiastiska medhjälpare Assad tar sig Carl ändå an ett av de gamla fallen – den unga, lovande politikerna Merete Lynggaard som försvann spårlöst 2002. Redan tidigt vet läsarna mer än Carl och Assad om vad som hände Merete och det gör läsningen till en klassiskt nagelbitande kamp mot klockan där tiden är på väg att rinna ut för Merete och Carl och Assads utredning går plågsamt långsamt.
I Fasanjakten hamnar en mapp om ett mord på ett syskonpar 1987 av outgrundliga anledningar på Carls bord. En person sitter i fängelse efter att ha erkänt mordet. Naturligtvis finns här mer under ytan och när Carl och Assad börjar granska utredningen upptäcker de att den är slarvigt gjord och att mycket pekar på att tre av Danmarks mest inflytelserika män har något med morden att göra. Uteliggaren Kimmie verkar också sitta inne med farliga kunskaper.
Att Jussi Adler-Olsons stora genombrott kom först med bok nummer tre är inte konstigt. Först i Flaskpost från P börjar böckernas udda persongalleri övertyga och intrigen fungera fullt ut. Både Kvinnan i rummet och Fasanjakten är spännande men samtidigt onödigt komplicerade och omständligt skrivna. Jag läser dem med nyfikenhet men egentligen mest för att det är den nödvändiga vägen mot bok nummer tre.
Skuggorna på vattnet och elva andra berättelser (Minotaur) är definitivt en mellanbok av min favorit Peter Robinson Tolv noveller av varierande längd och ålder har samlats här utan någon innehållsmässig röd tråd. Fyra av dem handlar om Robinsons välkände överkommissarie Alan Banks, och det är också dem jag läser med störst behållning. Speciellt den sista, som också är samlingens senast skrivna text.”Som en jungfru” heter den och knyter intresseväckande ihop dåtid och nutid i Banks-serien och ger nya kunskaper om den mångbottnade kommissarien. Alla Banks-novellerna har klassiska kriminalintriger men bland de andra novellerna finns också överraskande skräckinslag och flera intressanta historiska skildringar. Mest förtjust blir jag i ”Kärlekens pris” där Robinson definitivt slår fast att brott inte lönar sig. Totalt sett är ändå Skuggorna i vattnet mest en bok att läsa i lite då och då i väntan på nästa kriminalroman om Alan Banks. Vilket för övrigt verkar dröja. Nästa bok ser ut att blir en fristående thriller med titeln Before the Poison. På engelska kommer den i februari 2012.
