Ett välbevarat lik i en översvämmad gruva, ett gammalt kors tillverkat av en mystisk metall och så konstiga koordinater som pekar på en plats norr om Svalbard och Spetsbergen. Lägg till detta kopplingar till Ingenjör Andrées ballongexpedition till Nordpolen, Sven Hedins upptäcker i Taklamakanöknen och August Strindbergs alkemiska experiment. Sätt sedan en tablettmissbrukande expert på gamla symboler, en ung, vacker kvinna med paranormal förmåga och en mystisk tysk stiftelse i händelsernas centrum och ni förstår varför Jan Wallentins debut Strindbergs stjärna ( 5/10 på Albert Bonniers förlag) ger Da Vinci-kods-vibbar.
Redan ett halvår före den svenska utgivningen har Strindbergs stjärna (enligt omslagstexten) sålts till 14 länder och naturligtvis ser förlaget en succé a la Dan Browns hägra i framtiden.
Och vem vet – jag är bara en femtedel in i boken och redan andfådd av tempo och nästan tvångsmässigt beroende av att läsa vidare för att få veta vad som ska hända.