Brittiska ”I mördarens spår” är en av de bästa polisserierna som visats på tv. Mycket av dess storhet ligger i Helen Mirrens oförglömliga gestaltning av kommissarie Jane Tennison och hennes ständiga kamp mot mansgriseri, fördomar och korruption. En annan orsak är naturligtvis författaren Lynda La Plantes suveräna manus.
Nu (start 10/5) visar tv 4 ”Kommissarie Anna Travis” som är en ny polisserie signerad La Plante. Än kommer den inte upp i samma kvalitet som I mördarens spår men den har definitivt fått mig att fastna framför tv-rutan på måndagskvällar. Den supersnygga och lite naiva huvudpersonen Anna Travis (spelad av Kelly Reilly) är den helt annan typ än underbara Tennison men mansgriseriet och fördomarna tycks till ganska stor del finnas kvar och skildras lika pricksäkert och bra av La Plante.
Glädjande är också att den danska tv-serien ”Livvakterna” är tillbaka för en ny omgång (onsdagar 21.00 svt 1). Även om de två första avsnitten varit väl förutsägbara är det ändå riktigt, riktigt bra.

Jag suckar alldeles för ofta över tjocka deckare. Kanske för att jag i mitt jobb som recensent läser så många böcker och då underlättare det naturligtvis om de inte är på sisådär 600 sidor. Å andra sidan om man ska se det ur läsglädjeperspektiv så har en tjock bok som är bra den fördelen att det räcker länge.
Så var det till exempel med Anders Roslund och Börge Hellströms Tre sekunder som fick Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska deckare förra året. Den var på hela 591 sidor och tog ändå slut alldeles för snabbt.
Så är det också med norska deckarförfattaren Jo Nesbøs Pansarhjärta som jag läser just nu. Över 600 sidor är den och just nu har jag bara drygt 100 sidor kvar och försöker verkligen läsa långsamt så att den ska räcka ett tag till.
Så, naturligtvis är det inte sidantalet i en bok som är det viktiga utan vad som finns på de där sidorna.

Jag suckar alldeles för ofta över tjocka deckare. Kanske för att jag i mitt jobb som recensent läser så många böcker och då underlättare det naturligtvis om de inte är på sisådär 600 sidor. Å andra sidan om man ska se det ur läsglädjeperspektiv så har en tjock bok som är bra den fördelen att det räcker länge.
Så var det till exempel med Anders Roslund och Börge Hellströms Tre sekunder som fick Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska deckare förra året. Den var på hela 591 sidor och tog ändå slut alldeles för snabbt.
Så är det också med norska deckarförfattaren Jo Nesbøs Pansarhjärta som jag läser just nu. Över 600 sidor är den och just nu har jag bara drygt 100 sidor kvar och försöker verkligen läsa långsamt så att den ska räcka ett tag till.
Så, naturligtvis är det inte sidantalet i en bok som är det viktiga utan vad som finns på de där sidorna.