Deckarlucka 2: Nessers bästa – igen

Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

I årets andra lucka blir det en svensk kriminalroman som inte bara har en av årets vackraste titlar utan också är en riktigt klassisk Nesser-deckar av allra, allra bästa slag. I rörelse mellan nutid och dåtid berättas om en olycklig och dödshotad busschaufför och om hur Nessers kommissarie Gunnar Barbarotti och hans kollega och kärlek Eva Backman från ett höstligt Gotland börjar rota i historien på nytt.  Intrigen får utvecklas i lugn och ro och här finns långa cykelturer i vacker Gotlandsmiljö, djuplodande samtal mellan Barbarotti och Backman och en genomtänkt långsamhet som skapar ett härligt framåtsug.

Deckarlucka 1: Läsglädje och brittisk seriemördare

Brännaren av M. W. Craven:

24 dagar och 24 favoritdeckare från 2020. Det är vad årets deckarkalender kommer att bjuda på. Helt utan någon rangordning. Först ut är en överraskande brittisk seriemördarehistoria där äldre män bränns levande vid förhistoriska stencirklar i Lake District och den själsligt ärrade polisen Washington Poe och den superintelligenta men socialt handikappade civila utredaren Terry Bradshaw är de enda som kan hitta mördaren. Full av klichéer är Brännaren ändå fullständigt oemotståndlig och definitivt underhållande deckarläsning. Bra inledning på december med andra ord.

Gyllene kofoten gick till …

I helgen var det (digital)t årsmöte för Svenska Deckarakademin och spänningen var förstås stor kring vilka författare som skulle få årets priser.
Själv sitter jag i juryn för bästa till svenska översatta kriminalroman och ingår i A-gruppen. Vi läser alla översatta som kommer ut i Sverige och nominerar sedan fem av dessa som sedan också läses av en B-grupp. Tillsammans röstar vi sedan fram vinnaren och ingen av oss vet vem det blir förrän på årsmötet.
I år blev det den suveräna sydafrikanska deckarförfattaren Deon Meyer och hans Villebråd som vann med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå”. Min favorit bland de nominerade var egentligen Denise Minas underhållande Verkliga brott men Villebråd är en minst lika värdig vinnare och alla de nominerade läsning som rekommenderas – förutom Meyer och Mina var det franska Olivier Noreks Ytspänning, amerikanska Amy Engels Alltid en dotter och brittiska Cara Hunters Ingen utväg.

Störst spänning är det så klar kring vilken författare och bok som belönas med Den gyllene kofoten för årets bästa svenska kriminalroman. I år blev det Tove Alsterdals Rotvälta som jag tycker väldigt mycket om. Alsterdal har skrivit fem mycket bra och angelägna fristående kriminalromaner innan – I tystnaden begravd är min favorit där – och med Rotvälta skriver hon för första gången en serie. Den utspelas i trakten kring Kramfors och Ådalen och har den hemflyttade polisen Eira Sjödin som huvudperson. Övriga nominerade här var Christina Wahldéns Nämn inte de döda, Stina Jacksons Ödesmark, Kristina Ohlssons Stormvakt och E L Dezamins Mig skall intet fattas.

Även årets debutant utsågs och här blev det Maria Grunds Dödssynden där kriminalkommissarie Sanna Berling och hennes nya kollega Eir Pedersen står i centrum för en riktigt våldsam mordhistoria. Motiveringen här blev: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Min recension av Villebråd kan ni läsa här.

Min recension av Rotvälta kan ni läsa här.

Lyckat miljöbyte för Sten

Viveca Stens Offermakaren är det perfekta sällskapet denna lediga allhelgonaafton. En klassisk och bra kriminalroman som man sugs in i och ogärna lämnar.

Det här är första delen i en ny serie och Sten har lämnat skärgården och Sandhamn för ett vintrigt Åre och åklagaren Nora Linde och kriminalaren Thomas Andreasson har bytts ut mot Årepolisen Daniel Lindskog och Stockholmspolisen Hanna Ahlander som flytt från konflikter på jobbet och en separation till Åre. Båda blir inblandade när ett stelfruset lik hittas i en av Åres liftar.

Alla delar – miljön, karaktärerna, intrigen – sitter som en smäck här. Helt klart ett lyckat miljöombyte för Sten och tack och lov har jag fortfarande nästan 200 sidor kvar.

En irländsk western

I helgen har jag äntligen fått tid att läsa irländska Tana French nya deckare The Searcher. Och vilken berättelse det är! Den före detta Chicagopolisen Cal bosätter sig på irländska landsbygden och naturligtvis dröjer det inte länge innan det händer skumma saker – någon dödar grannarnas får och Cal får i uppdrag att hitta en försvunnen ung man. Kanske låter det inte så märkvärdigt men allt utvecklar sig till en fullständigt oemotståndlig modern western i ett ljuvligt beskrivet irländskt landskap. Jag njuter av varje sida och har tack och lov lite kvar än …

Juryläsning i högt tempo

Mot slutet av oktober ska vi i Svenska Deckarakademin presentera de årets nominerade deckare – fem svenska och fem översatta. För oss i jurygrupperna är det läsning ända in till målsnöret just nu eftersom nya böcker fortsätter ramla in i mängder.

För egen del har jag precis lagt danska debutanterna Kim Faber och Janni Pedersens Vinterland i högen med lästa och ska nu slå upp amerikanska Matt Goldman Kalla spår. Och jag kan också konstatera att det är ett bra danskt debutår i Sverige i år. Först Anne Mette Hancocks Likblomman och nu Faber & Pedersens Vinterland som verkligen ger mersmak. Den lär dyka upp i en deckarspalt snart men jag kan redan nu säga att jag gilla huvudpersonerna Martin Juncker och Signe Kristiansen och kombinationen av utredning av terrorattentat på julmarknad i Köpenhamn och av mord och försvinnande i lantliga Sandsted. Sedan har jag förstås några små invändningar också.

Mycket översatt blir det just nu alltså men i högen för recensioner att skriva finns mycket bra svenskt också – Tove Alsterdals Rotvälta, Hans Rosenfeldts Vargasommar, Anna Karolinas Försvararen och Aino Trosells Gränsmark för att nämna några av de mest intressanta.

Så mycket bra böcker och alldeles för lite tid är sammanfattningen av hösten så här långt.

Höstläsning i högt tempo

Iskallt om fingrarna när jag cyklade till bussen i morse. Hösten är definitivt här och med den går deckarläsningen in i sitt mest intensiva skede. Om en dryg månad kommer nomineringar till årets priser från oss i Deckarakademin och än återstår en rejäl hög att läsa. Själv sitter jag i jurygrupper för de översatta deckarna och det har varit en strid ström hela året med gott om bra läsning. Nyss avslutade jag Deon Meyers Villebråd som i en underhållande blandning av pussel och action definitivt tillhör det bättre i år. Om det räcker ända fram återstår att se. Nu pausar jag från det översatta en kort stund med Malmöbosatta Anna Karolinas nya Försvararen. En ny serie om polisen Ebba Tapper som jag är mycket nyfiken på.

Ett nytt poddavsnitt har jag och kollegan Pernilla Ekdahl också hunnit med. In och lyssna!

Tillbaka till Billinghams början

Brittiska komikern och författaren Mark Billinghams deckardebut Sömntuta (Sleepyhead) tillhör de där riktigt bra och lite annorlunda böckerna i genren. Otäck som bara den med en förövare som vill ha offer som kan se, höra och känna men inte kommunicera med omvärlden och med en huvudperson, Londonbaserade kommissarie Tom Thorne, som är både sympatisk och intressant. Den svenska översättningen kom 2003 och efter det fortsatte jag följa Billingham och Thorne i många, många år. Men som det ofta blir med serier som pågår väldigt länge kommer det förr eller senare så mycket nytt emellan att man tappar bort dem. Thornserien är uppe i 16 böcker och jag har nog inte läst de sista fem. Nu har jag precis upptäckt att bok nummer 17 som kom på engelska nu i sommar är en prequel till seriens första bok och då kunde jag naturligtvis inte motstå den. En tredjedel in i Cry baby är jag väldigt glad över det. Det här känns riktigt, riktigt lovande! Två små pojkar som leker, en mamma som är ouppmärksam en kort stund, en pojke som försvinner och så en ung och starkt engagerad Tom Thorne. Jag sträckläser just nu.

Med Ekman och Lassgård i hörlurarna

Sommar i P1 i all ära men denna sommars bästa lyssningsupplevelse är utan tvekan Rolf Lassgård som läser Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Sedan första juli finns den nästan 20 timmar långa inläsningen att lyssna på på Sveriges Radio Play. Jag har än så länge bara hunnit med en knapp timme men är helt fast. Trots att jag läst den här fantastiska boken många gånger tidigare framträder den skönlitterära skönheten tydligare än någonsin i Lassgårds ostressade läsning liksom den långsamt stigande spänningen när den komplexa berättelsen fogas ihop. Lassgård tar inte i med sin jämtländska dialekt men betoningarna hamnar precis rätt och det märks att han är hemma här han också.
Jag vill egentligen inte göra något annat än lyssna just nu och förbannar lite att det här släpps samtidigt som min första semesteromgång är slut. Men det får bli långa hundpromenader kvällstid och lyssning på bussresan till och från jobbet.
Som extra material finns dessutom ett samtal mellan Rolf Lassgård och Kerstin Ekman om Händelser vid vatten och om arbetet med inläsningen. Och så en gammal intervju med Kerstin Ekman inför släppet av Händelser vid vatten 1993. Intervjuaren Ulf Örnkloo träffar Ekman i hennes dåvarande hem i jämtländska Valsjöbyn och beskriver pricksäkert boken som ”en blandning av  skönhet, vildhet och ond bråd död”.
Så på med hörlurarna nu!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 55 år
Bor: Lund
Läser just nu:Scrublands av Chris Hammer.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. His dark materials, säsong 2. Veckans yogapass.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Att släppa avsnitt nummer tio av podden Deckardårarna. Att coronapandemin släpper sitt grepp. Nästa besök på landet. Alltid en skogspromenad.

Arkiv

Kategorier