Final med besk eftersmak

Frankrike var tyngre och mer effektivt.

4-2 talar också sitt tydliga språk.

Så egentligen borde det väl inte vara något snack om att det var rätt lag som vann VM-finalen.

Ändå tycker jag att det var en final med besk eftersmak.

Varför?

1-0 föregicks av en tydlig filmning av Griezmann som gav fransmännen en frispark – den frispark som så småningom ledde till 1-0.

Ett självmål, som dessutom tillkom sedan en fransk spelare kommit från offside och gett sig in i den nickduell som orsakade målet.

Sedan gjorde Frankrike 2-1 på en straff som tilldömts det franska laget först efter VAR-granskning. Den gick visserligen inte att argumentera mot eftersom bollen tydligt tog på handen och ändrade riktning.

Men vänta nu. Armen var intill kroppen i handssituationen, men handen stack ut lite.

Så helt solklar var alltså inte straffen enligt den extremt otydliga handsregeln som ger massvis med utrymme åt subjektivitet.

Domaren kunde som jag ser det lika gärna ha friat som han gjorde i det första läget.

VAR-systemets fel? Nej, som jag påpekat tidigare är det fotbollens otydliga och omoderna regelverk som är den största boven i dramat.

Det man dessutom på goda grunder kan hävda efter detta historiska VAR-VM är att om man nu ska använda systemet så ska det användas konsekvent och inte godtyckligt. Det är alldeles för mycket godtycklighet inom fotbollen redan.

Ska man döma straff efter VAR-granskning så ska man använda VAR även när Griezmann filmar och i samband med självmålet där en offsidestående spelare påverkade situationen.

Det har varit alldeles för många situationer under VM när VAR kunde och borde ha använts men när så inte skedde. Ta till exempel Marcus Bergs straffsituation. Bara ett av många exempel.

Det är inget fel på VAR. För första gången i fotbollens historia kan det faktiskt nu bli korrekta bedömningar. Men i så fall ska VAR användas oftare och mer konsekvent. Och regelverket, främst handsregeln, bör ses över och skrivas så att det inte går att tolka på hundra olika sätt.

Efter 2-1 var förstås Kroatien tvunget att öppna sig mer, satsa mer offensivt och riskera mer och då blev laget straffat med franska omställningar och påföljande mål.

Efter 2-1 var det ett rättvis finalresultat med lite för naivt kroatiskt spel och extremt effektiva franska avslut.

Mbappe, Griezmann, Pogba… stora spelare och väl värda ett VM-guld.

De har tjusat oss med sin fotboll under hela slutspelet (efter ett halvblekt gruppspel).

Men vem vet hur den här matchen skulle ha slutat om inte domsluten gått Frankrikes väg fram till 2-1?

Så långt var det nämligen Modric, Rakitic, Perisic och gänget som spelade den bästa fotbollen. Mest rörlig, mest kreativ och mest kvalitativ.

Men fotbollen är inte alltid rättvis. Trots VAR.

Det jag retar mig allra mest på är Griezmanns filmning. Hela världen såg den, utom domaren.

Att sådant ens får passera i en VM-final 2018 är en skam för sporten.

Och borde vara det för en bra spelare som Griezmann, som inte ska behöva solka ner sig på det viset för att vinna något stort.

Kroatien?

De ska ha all heder av sin insats. Ett underbart VM.

Bästa någonsin.

När det värsta besvikelsen lagt sig kommer kroaterna säkert att kunna njuta av silvret.

Frankrike? Grattis till guldet. Det är ni väl värda. En grym framgång av ett härligt gäng.

Men som sagt, med en besk eftersmak. Helt i onödan.

Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

När vi gasar mot finalen i Moskva…

Ett taktiskt mästerverk.

Än en gång.

Bland världens fotbollsfilosofer är Janne Andersson just nu garanterat på väg mot ren guru-status.

Sverige är i kvartsfinal. I VM. Det känns nästan overkligt att se orden på datorskärmen när jag skriver dem.

Kvartsfinal, alltså. Bland de åtta bästa lagen i världen. En osannolik stor prestation bara det i en av de allra svåraste turneringarna i lagsport alla kategorier.

Det var inte jättevackert, för om man pratar om passningskvalitet, snygga kombinationer, tempo och individuell briljans så saknades det mesta.

Men än en gång – i det här mästerskapet ser tici-taca-modellen ut att vara på väg ut i kylan.

Den räcker åtminstone inte längre för att vinna matcher. Och det finns andra saker som, för den fotbollsfrälste, kan vara lika stor konst som snygga passningar: Det taktiska spelet, det fulländade taktiska, organisatoriska och lagmässiga mästerverket kan vara minst lika vackert.

Om det leder till framgång förstås.

Det är hela hemligheten i fotboll. Det går i slutändan ut på att vinna matcher.

Som väntat blev det ingen sprudlande, vidöppen tillställning mellan Sverige och Schweiz. Det var två lag som spelade ungefär samma sorts fotboll, två lag utan den där individuella magin i offensiven men med en stark defensiv organisation och fokus på laget före jaget.

Länge kändes det också som om jag skulle få rät i mitt tips, att det skulle bli 0-0 och förlängning, kanske till och med straffar.

Visst, båda lagen skapade några skapliga chanser, men kvaliteten på avsluten var för dålig. Det kändes liksom aldrig riktigt nära.

Men så kom den då, den gyllene chansen. Symptomatiskt nog slank bollen in i det schweiziska nätet via en försvarsspelares utsräckta fot, men alla mål räknas ju.

Och Emil Forsberg var på något sätt värd att få vara sista svensk på bollen. Han var inte jättebra under matchen, åtminstone inte i paritet med de förväntningar han haft på sig in för VM.

Men han var tillräckligt bra och inblandad i en hel del av det bästa som blågult åstadkom – offensivt –under matchen.

Å andra sidan gjorde Schweiz inte heller någon jättebra match, hade minst lika många missade passningar och inlägg och mäktade inte med att skapa mer än ett par heta chanser som på allvar ställde en fråga till det svenska försvaret och målvakten Robin Olsen.

Det var inte på långa vägar tillräckligt för att fälla Sverige i den här åttondelsfinalen.

Andreas Granqvist styrde sitt försvar med järnhand och släppte ingen över bron den här gången heller. Och det ska bli intressant att se vilket lag som ska vara bra nog framöver för att på allvar överlista den svenska taktiken.

När de här raderna skrivs är det ännu inte klart vilket lag som Sverige får möta i kvartsfinalen, men ett lag som lyckats ta sig förbi Holland, Italien och Tyskland bör ha tillräckligt med respekt med sig nu för att ge både colombianer och engelsmän mardrömmar om nätterna.

Just nu, med tanke på hur svårt det varit för de favorittippade lagen att ta sig vidare, kan jag inte se någon anledning att inte tro på vidare svensk framgång.

Kanske är det dags att göra om den gamla ”…När vi gräver guld i USA” till ”När vi gasar mot finalen i Moskva”.

Nu tror vi på kvartsfinal

Nu är det alltså snart dags.

Åttondelsfinal i VM för ett svenskt lag som fortsatt att trotsa oddsen genom hela VM-kvalet och sedan gruppspelet i Ryssland.

Som fått positiv kritik för sitt lagspel, sin organisation och moral.

Jag vill inte vara någon partyförstörare, men det blir en riktigt tuff match mot Schweiz, kanske den tuffaste hittills för det svenska laget.

Tyskland var ju med facit i hand fjärran från sin högstanivå, Sydkorea som väntat ett av de svagare lagen och Mexikos försvarsspel har lämnat ett och annat övrigt att önska.

Schweiz? En lagmaskin som påminner om blågult med välorganiserat och starkt försvar, kompetent spelmässigt och ganska vass offensivt.

Om jag skulle spela på matchen så skulle jag nog spela på kryss efter full tid. Men det betyder å andra sidan ingenting, för en vinnare ska ju koras om det så ska bli efter förlängning och straffar.

Och det kan mycket väl bli Sverige som går segrande ur striden.

Hittills har Janne Anderssons gäng trotsat alla kritiker (främst vad gäller ett ineffektivt offensivt spel) och tagit sig vidare gång på gång. Efter storsegern mot Mexiko var det emellertid slut på måltorkan. Med besked.

Så jag tänker ge Janne och gänget mitt fulla förtroende den här gången.

Resultaten går inte att snacka bort så nu måste vi tro på svensk kvartsfinal.

Apropå Mexiko så blev det tack och adjö på måndagen mot Brasilien. Inte helt oväntat, för än en gång visade mexikanerna brister i sitt försvarsspel.

Attackfotbollen var inte alls oäven den här gången heller, som mot Tyskland och Sydkorea, men brassarnas försvar höll och när Mexiko tvingades jaga allt intensivare kunde Neymar utnyttja blottorna bakåt.

Ett mål och en snygg assist och Brasiliens nya nationalidol är på god väg mot en revansch efter skadan i det förra VM-slutspelet – och den nesliga storförlusten mot Tyskland som följde för laget.

Brasilien är dessutom en av extremt få gamla stora VM-nationer och förhandsfavoriter som det lyckats för i år. Italien och Holland försvann som bekant redan i kvalet, Tyskland överlevde inte gruppspelet och i åttondelsfinalerna fortsatte de stora att falla.

Spanien föll mot Ryssland och det måste vara den största skrällen i det här skedet av turneringen. Den såg jag absolut inte komma, särskilt inte efter värdnationens extremt bleka avslutning på gruppspelet.

Jag vågade mig på att skriva redan då att den ryska festen skulle ta slut i åttondelen, men oj vad jag bedrog mig.

Den fortsätter alltså och det är förstås kul för mästerskapet. Men det sätter också fingret på det stora spanska problemet just nu – att en fantastisk passningsfotboll, bollinnehav och skönspel helt enkeltn inte räcker till.

Laget är alldeles för ineffektivt. Kanske blir det här mästerskapet dödsstöten för de fotbollsfilosofer som predikar tici-taca i alla lägen?

Annars då?

Uruguays superduo Suarez och Cavani överglänste Ronaldo och så var festen över för Portugal.

Danmark hade förtjänat att gå vidare efter en heroisk match, men kompetenta Kroatien måste fortfarande räknas som en av guldfavoriterna.

Frankrike trodde jag inte mycket på efter gruppspelet men å andra sidan lämnade även Argentina en del övrigt att önska då.

Ändå bjöd de här båda lagen på en fantastisk fotbollsunderhållning.

Fotboll ska helt enkelt inte vara helt lätt att förstå sig på…

En fantastiskt stark prestation

Jodå, Mexiko passade alldeles utmärkt.

Men dessutom svarade det blågula landslaget för en fantastiskt stark prestation från första till sista matchminuten.

En genuin lagseger, byggt på en grym laganda, en imponerande organisation i vilken varje kugge höll, ett mäktigt försvarsarbete och mycket snygga nålstick framåt i den bristfälligt byggda mexikanska muren.

Jannes gäng gjorde det omöjliga redan när det tog sig till VM efter en ”dödens grupp” i kvalspelet med både Italien och Nederländerna som avsevärt påtagliga vägbulor.

Nu har det Zlatanlösa landslaget gjort det igen.

Gruppen vunnen, minsann. Före Tyskland, Mexiko och Sydkorea. Ja just det… före Tyskland! Regerande världsmästarnationen!

Åttondelsfinalen är säkrad, redan där har den här blågula humlan bevisat att den faktiskt kan flyga och det riktigt snyggt och effektivt.

Nej, Jannes gäng har inte världens bästa forwards, långt därifrån, även om jag absolut inte tänker gnälla på våra anfallsspelare i dag.

De gjorde inte mål men Marcus Berg fixade en straff och Kiese Thelin (underbar luftduell) och Ola Toivonen var båda inblandade i målet som – även om det till slut blev ett självmål – betydde 3-0. Nej, det svenska laget dominerar inte matchbilden spelmässigt. Bollinnehavet var ett tag nere på 35 procent. En nästan skrämmande låg siffra.

Men fotboll handlar inte bara om bollinnehav.

Fotboll går i första hand ut på att göra mål och att hålla tätt bakåt.

Sverige lyckades med båda mot ett allt mer frustrerat och panikartat Mexiko som inte alls lyckades få sin taktik att fungera mot den fysiskt tunga och välorganiserade svenska defensiven. Vilket öppnade luckor bakåt.

Mexikanerna gick i fällan och då högg svenskarna blixtsnabbt på de chanser som bjöds.

Det svenska laget bjuder inte på den vackraste, mest underhållande eller ens mest moderna fotbollen.

Men spelarna gör det de är satta att göra, de går vidare i VM.

Jag ger mig förbehållslöst. Det finns inga skäl att gnälla över byten, spelare som saknas eller spelmässiga detaljer när det slutar med att svenska folket får jubla, vifta med de blågula flaggorna, dansa i fontäner och fira en vacker och solig sommardag.

Janne Anderssons landslag har redan gjort det så bra att det kan räknas som succé. Och än är faktiskt VM inte ens över. Det går vidare!

General Granqvist måste förstås också få ett par rader här. Vilken härförare! Vilken iskyla i pressade lägen! Hur mycket det än stormar runt honom står han där rak i ryggen och pekar framåt med hela handen, visar vägen och stoppar allt som kommer emot honom.

Han förkroppsligar verkligen den här upplagan av landslaget. Inte snabbast, inte mest teknisk, men en vinnare som låter alla runt sig växa till oanade höjder.

Tyskland? Ja, herregud. Jag vågar inte ens tänka på hur Löw och hans mannar kommer att tas emot på hemmaplan.

Aufwienerschnitzel alltså, respass ut VM efter förlust mot Sydkorea.

Det måste smärta.

Men ändå känns det lite rättvist någonstans, efter de tyska ledarnas hån mot den svenska bänken.

De lyckades med nöd och näppe och lite domarhjälp slå Sverige. Men det var också allt de lyckades med.

Vilket superfiasko.

Senare på onsdagskvällen stod det klart att det blir Schweiz i åttondelen för svenskt vidkommande. Det är som det är, inga matcher är lätta på den nivån. Men att det som en del påstår är en lättare match än Brasilien vet jag inte. . .

Det svenska laget har visat sig bäst på att slå ur underläge och slå ut pressade favoriter med en frustrerande stark defensiv, fysik och omställningar eller väl inövade fasta situationer.

Brasilien hade nog passat bättre faktiskt. Schweiz och Sverige är ganska likvärdiga lag på flera sätt.

Det kan bli en ruggig rysare.

Det kan bli ett straffavgörande.

Men vi har ju Granen. Det räcker långt

Mexiko borde passa bra

Ju mer jag tänker på det desto mer slår det mig att Mexiko faktiskt borde passa det svenska landslaget ganska bra.

De snabba omställningarna med hela laget i offensiven fungerade bra mot ett spelförande Tyskland och Sydkorea hade inte tillräckligt med kvalitet för att stå emot. Men Janne Anderssons försvarsinriktade och välorganiserade maskin borde bli betydligt svårare för mexikanerna att chockanfalla sig igenom.

Tvärtom kan den mexikanska speltaktiken rent av öppna ytor för den hittills rätt bleka svenska anfallsduon, ytor som inte på samma sätt fanns mot Tyskland.

Det är svårt att säga på förhand, varje match är en ny berättelse och mycket beror på hur det inledande kapitlet utvecklar sig.

Det vill förstås till att inte Mexiko inleder tokdefensivt och spelar på att kryssa sig vidare, för att vara spelförande och rada upp målchanser är inte Sveriges bästa gren.

Men jag tycker absolut att hoppet finns.

Och på något sätt hoppas man ju också på lite gudomlig rättvisa, att tyskarna går in i väggen mot Sydkorea, tappar poäng och missar avancemang.

Danmark är redan vidare och det är åtminstone för oss skåningar något att glädjas extra över.

Om inte Sverige skulle gå vidare kan vi hålla på våra kära grannar i stället. Alltid något.

Det suckades en del över blågults mållösa genrep mot just Danmark, men nu såg vi ju att den rödvita dynamiten inte är så lätt att göra mål på. Det är bara att fråga det franska laget. Och Danmark är vidare – det borde ju så här i efterhand ge även det svenska laget lite upprättelse.

Å andra sidan var det en av de absolut tråkigaste matcherna i VM, matchen mellan Danmark och Frankrike. Inget av lagen verkade vara särskilt suget på att spela fotboll. Det kan man å andra sidan ha förståelse för, båda var vidare efter att Peru gjort 2-0 på Australien. Så varför riskera något i onödan.

Det är alltid ett möjligt scenario i en avslutande gruppspelsomgång att matchen är död redan på förhand.

VAR-systemet fick extremt mycket skäll efter rysaren mellan Portugal och Iran. Men mest är det gamla bakåtsträvare som skriker sig hesa.

Jag ser inga som helst problem med VAR som vad jag vet inte resulterat i ett enda felaktigt beslut, snarare tvärtom.

Problemet med införandet av det nya systemet är snarare fotbollsspecifikt och kan delas upp i två delar.

A) Regelverk som öppnar för subjektivitet och diskussion. (Handsregeln ett ypperligt exempel).

B) Kulturen inom sporten. Det ska tjafsas, bråkas, ifrågasättas, gnällas, gråtas och gnisslas tänder, kavajer ska kastas och ja, listan kan göras lång. Du ser aldrig ett sådant uppförande i andra sporter. Handboll? Blåser domaren släpper du bollen genast. Annars åker du ut och hela laget drabbas, Hockey? Alla åker lugnt och städat till sitt bås och inväntar domarens videogranskning.

Om bara fotbollsspelare och ledare kunnat lära sig att kålla klaffen och gå undan så hade granskningen gått snabbt och knappt märkbart påverkat matchbilden.

Drabbningen mellan Portugal och Iran uppevdes som en kaosartad fars på grund av att såväl spelare som ledare ställde till förfärliga scener i samband med var och vartannat domslut och speciellt kring VAR-situationerna. Lägg av med dumheterna och låt sporten utvecklas så kommer resultatet att bli så mycket bättre för alla!

Argentina lyckades tråckla sig vidare i VM, även om det satt extremt hårt inne. Det visar väl tydligt att ingenting egentligen är omöjligt.

Och nu möter man Frankrike i åttondelen, ett fransk lag som visat så extremt lite hittills i turneringen att det faktiskt kan bli rena rama lekstugan för Lionel Messi, om han bara är spelsugen.

Kvartsfinalen ser plötsligt nära ut för ett lag som bara hade en ynka poäng inför tisdagens ödesmatch mot Nigeria.

Små marginaler?

Onekligen…

Måtte vi också ha dem med oss mot Mexiko.

Ingenting är omöjligt….

Omöjligt? Nej, det har vi lärt oss med tiden, att ingenting är omöjligt.

I fotbollens värld, där logiken sällan går att lita på, kanske mer än någon annanstans.

Fotboll är inte matematik. Det händer ganska ofta att ganska enkla ekvationer inte får de förväntade svaren. Det enda man kan räkna på egentligen är spelarnas marknadsvärde – och där ser siffrorna inte så smickrande ut för den svenska truppen.

Men även om det ofta hjälper till så räcker det inte med feta lönekonton för att vinna matcher.

Normalt vinner Tyskland mot Sverige, men det normala händer inte alltid fotboll, har Albin Ekdal sagt i en intervju inför matchen. Det har han rätt i. Men det gäller förstås att inte förlita sig på det. Jobbet måste göras också och det är inget lätt jobb som ligger framför den blågula startelvan.

Om det är till svensk fördel eller inte att tyskarna åkte på stryk mot Mexiko, det vet vi först på lördag. Vi kan räkna med ett oerhört taggat tyskt lag med sikte på revansch och återupprättad heder, javisst, men samtidigt är det ett lag med lite stukad självkänsla efter en period med svagare resultat än väntat och utan harmoni i truppen efter (de förväntade) petningarna av Özil och Khedira, som fått mycket kritik för sina insatser i VM-premiären.

Dessutom har Janne Anderssons gäng faktiskt specialiserat sig på att välta favoriter. Frankrike, Holland och Italien har redan fått känna på hur besvärligt det kan vara att tugga sig igenom den välorganiserade svenska defensiven.

Som jag skrivit tidigare: Sverige kommer definitivt att försöka tråka ut och trötta ut Tyskland – och det är inte alls omöjligt att det lyckas. Ett uppoffrande slit i 90 minuter utan stora misstag kan absolut räcka till 0-0. Men räkna inte med någon sprudlade fotbollsunderhållning.

Däremot har jag fortfarande ganska svårt att tro att vi kommer att få uppleva ett svenskt spelmål.

Inte med ledning av det våra forwards presterat hittills under 2018.

Dock kan det vara intressant att Isaac Kiese Thelin åkt på en skada. ”Svenska anfallsproblem” stod det i en rubrik i kvällspressen, men frågar du mig är det allt annat än ett problem. Nu får vi kanske – äntligen – se John Guidetti i stället. Det kan ju inte bli sämre…

Och kom nu inte med den där gamla matchen i Berlin då Sverige vände 0-4 till 4-4. Då hade vi en viss Zlatan på planen. Det är historia. Nu spelar vi för 0-0 och ett svenskt segermål vore tveklöst värt en nominering till bragdguldet.

I Danmark är man inte lika glada över att VAR-systemet finns som vi är i Sverige (efter straffen mot Sydkorea). När reprisbilderna gav Australien den straff som innebar 1-1 under torsdagen blev det stora diskussioner igen.

Och visst kan man diskutera om situationen var värd straff och gult kort – men det är inte VAR-systemets fel, utan handsregelns. Som det är skrivet i regelboken ska det vara straff och därmed punkt för den diskussionen.

Men regler kan alltid diskuteras och personligen tycker jag att den aktuella situationen kostade våra grannar för mycket. Om man hindrar bollen från att gå i mål, stöter in bollen med handen/armen eller tydligt hindrar den från att nå en fri spelare – då är det glasklart. Men annars bör man hellre fria än fälla.

Med det sagt var 1-1 absolut inte ett orättvist resultat. Australien ska ha all heder av sin insats.

Frankrike fick nöja sig med en uddamålsseger mot Peru. Det om något visar att Sveriges 0-0 mot samma Peru inte var någon dålig insats. Sydamerikanerna gjrode en bra match, inget snack om den saken. Men de var inte tillräckligt vassa offensivt och därmed är VM-sagan över för den här gången.

Frankrike? Helt okej. Men inte mer.

Det är inte helt lätt att glänsa i ett VM numera, men den franska insatsen skvallrar i varje fall inte om någon framskjuten placering i mästerskapet. Trots superlöftet Kylian Mbappés fina mål.

Apropå att glänsa. Få lag har imponerat så där riktigt ordentligt än så länge, men Kroatien gjorde det med besked mot ett riktigt virrigt och blekt Argentina som kastade in handduken helt i den andra halvleken när Luka Modric och Ivan Rakitic kastade loss hela sitt register.

De kroatiska innermittfältarna verkligen l e k t e fotboll den här kvällen och bjöd på fantastiskt underhållning, inte bara genom sina mål.

Messi? var han ens med i matchen?

Första avslutet efter 64 minuter. Totalt sju (!) passningar under den andra halvleken av den spelare som anses utmana Ronaldo om titeln som världen bäste fotbollsspelare. Ett uselt betyg, både för Messi och för laget som inte tycks fungera alls.

Argentina är illa ute och med den brist på moral och självförtroende som laget visar tror jag att fiaskot snart är fullbordat.

Kroatien?

Fortsätter de så här kan de vinna VM.

Det kan de faktiskt.

Favoriterna fortsätter att falla

Det går inte att klaga på dramatiken i detta världsmästerskap i fotboll och man kan knappast påstå att resultaten varit förutsägbara, precis.

Under tisdagen fortsatte favoritfallen när toppseedade Polen chockerande enkelt manövrerades ut av Senegal i H-gruppen – och i samma grupp föll ett av de mest spännande lagen inför VM, Colombia, mot Japan.

Polen var en stor besvikelse.

Än en gång floppade megastjärnan Robert Lewandowski i ett slutspel. Målsprutan som gjorde 16 mål i kvalet och vann skytteligan i hela det europeiska kvalspelet (!), var blekare än det sammanlagda svenska anfallsspelet mot Sydkorea, vilket säger en del.

Stundtals rullade Senegal ut polackerna och vann matchen hur rättvist som helst.

 

Men vi fick också se ett exempel på hur viktigt det är att hålla fokus uppe varenda minut av de 90 plus stopptid som ska spelas.När Senegal tappade koncentrationen en aning efter att domaren viftat bort en straffsituation kunde polackerna kontra snabbt, slå en långboll och nicka in 1-2.

Plötsligt fick matchen, som känts stendöd, liv igen i slutminuterna. Fast det vore synd att påstå att Polen gick för en kvittering. Värdlandets rödvita grannar skapade i princip ingenting efter den överraskande reduceringen och lär få svårt att gå vidare från gruppen.

 

Colombia? Tja, att stoppa bollen med armen i eget straffområde är inte att rekommendera.

Särskilt inte i dessa tider med videoövervakning. Det röda kortet och straffen var ingenting att snacka om, bollen var på väg in i öppet mål.

Tydligare än så blir det aldrig för en domare. Den dramatiken inträffade efter bara några minuters spel och gav Japan ett övertag både målmässigt och numerärt. Det kan dock ha varit en annan sak som beseglade Colombias öde, nämligen att man otippat  valde att starta matchen med stjärnan James Rodriguez på bänken. De favorittyngda sydamerikanerna lyckades nämligen kvittera, men Japan gjorde mål på nytt och när Rodriguez till slut kom in var det för sent.

En ny VM-idol presenterade sig för världen i form av japanen Yuya Osako som var matchens lirare i kubik, han syntes överallt på planen, gjorde mål och räddade i sista sekunden ett superläge av – Rodriguez.

Osako vill vi se mer av!

Ryssland blir jag fortfarande inte klok på. Än en gång såg värdnationen ut som en världsmästare med tre fina mål och en resultatmässigt övertygande seger. Men samtidigt var Egypten inte särskilt bra. Framför allt inte försvarsmässigt, där tabbarna var nästan hårresande.

Framåt var det något bättre, även om affischnamnet Mo Salah såg lite ringrostig ut när han nu äntligen fick speltid – och fick nöja sig med ett straffmål och en halvchans.

Vi ska också komma ihåg att Egypten inte ens lyckades kvalificera sig till slutspelet i African Nations Cup tidigare i år, fick stryk av Marocko i norra kvalet. Laget är alltså för närvarande en bit från toppen även på den egna kontinenten.

Förmodligen blir det först mot Uruguay som värdemätaren kommer på allvar, men Ryssland är redan vidare från gruppspelet och oavsett om laget plötsligt växlat upp eller om det ser bättre ut än det är så är en sak alldeles glasklar:

För det här mästerskapet, på rysk mark, var den här starten det bästa som kunde hända.

På måndagskvällen lyckades England med stor möda ta en trepoängare mot ett stabilt och välorganiserat Tunisien, tack var Harry Kane. Apropå publikfavoriter.

Det är många svenskar som följer Premier League noga och som förmodligen njöt av både den engelska segern och av Kanes mål.

Men imponerade gjorde engelsmännen inte på något sätt. Inte de heller.

Det ska bli mycket intressanta att följa den andra omgången i detta gruppspel. Många stora fotbollsnationer är i gungning efter den första – inte minst Tyskland som lär ha haft ett krismöte som försenade lagets presskonferens med 45 minuter under tisdagen.

Det är något som vi som håller på blågult knappast har ont av. Men om det är en fördel eller en nackdel för oss att det är kris i ”Die Mannschaft” återstår förstås att se.

Lite kris tycks det även vara i den brasilianska förläggningen där det under dagen rapporterades att Neymar lämnat träningen i förtid. En skada på största stjärnan har brassarna inte råd med.

Äventyret fortsätter!

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

Skrällen som sätter press på Sverige

Nu är alla skyddsräcken rivna och saker och ting ställs på sin spets.

När Sverige går in i VM finns det inget annat än seger mot Sydkorea. Annars kan äventyret vara över redan måndag kväll.

Mexikos jätteskräll mot Tyskland på söndagen ställde verkligen till det för det blågula laget. Matchen mot Sydkorea blev plötsligt ännu viktigare än den någonsin varit. För så bra som Mexiko var finns det all anledning att frukta både tyskar och mexikaner framöver. Utan poäng, eller med bara en poäng, mot Sydkorea kommer Jannes gäng att vara chanslöst att gå vidare från gruppspelet.

Det blir svårt nog ändå.

Kanske var det positivt på ett sätt – blågult måste gå in för sin VM-premiär taggat till tusen och med hundra procent fokus, inte med baktanken att Mexiko skulle kunna bli en räddningsplanka. Inget säkrande bakåt och spel på kontringar mot Sydkorea, alltså, utan det kommer att krävas att man för matchen och skapar tillräckligt med chanser för att göra mål.

Nu är det dessutom upp till bevis om anfallsspelet duger eller inte. Det får inte bli någon nolla i målkolumnen den här gången. Då är det nog bara att boka flyget hem.

Det kan bli svårt nog att besegra Sydkorea. Visst räknas laget som ett av de sämre i mästerskapet, men att döma av vad ”spionerna” sagt så påminner koreanernas spel om Perus och vi minns hur svårt det var för svenskarna att få hål på sydamerikanerna i genrepet. Det finns väldigt få enkla matcher numera i VM-fotbollen.

Fråga bara tyskarna.

Det var nog inte bara jag som trodde att försvarande världsmästarna skulle gå in och köra över Mexiko. Men så blev det alltså inte och det är svårt att säga att det var en orättvis seger. Det sätter onekligen färg på både gruppen och hela mästerskapet.

Danmark gjorde det som Sverige misslyckades med före VM – besegrade Peru med 1-0 och fick en drömstart på sitt VM.

Men det var ingen lätt seger, Peru missade en straff och massvis med bra chanser och frågan är om inte ett oavgjort resultat hade varit mest rättvist.

Och apropå straffar förresten, det har varit rena rama straffkaoset under helgen. Domarna har pekat på straffpunkten i var och varannan match och det mest uppseendeväckande som hände var väl när Lionel Messi missade (!) sin straff, vilket gav Island en smått sensationell poäng mot självaste Argentina.

Gissningsvis satt Lasse Lagerbäck och gnuggade händerna framför teven.

För Messi var det ännu ett av många misslyckanden i landslaget och det är bara att konstatera att han inte kan bära sitt lag på samma sätt som Ronaldo. Därför är det ingen tvekan om att Ronaldo är en bättre spelare.

Annars då?

Kroatien lyckades ta en trea mot ett mycket oväntat blekt Nigeria, som inte skapade någonting alls att skriva om i offensiven. Ändå krävdes det straff och sjävlmål för att kroaterna skulle vinna. Inget högt betyg på den drabbningen, alltså.

Frankrike hade oväntat svårt att avfärda Australien – den matchen kunde lika gärna ha blivit oavgjord, särskilt som Pogbas segermål till slut dömdes som ett australiensiskt självmål.

Le Bleus imponerade inte, precis som tyskarna och argentinarna hade de en mycket tung premiär.

Inte ens Brasilien lyckades övertyga. Visst, Schweiz är ett riktigt bra lag numera, men ändå. Det är Brasilien vi snackar om. Ett landslag som man alltid förväntar sig det lilla extra av, med artister som bryter mönster och levererar underhållning. Det såg vi inte så jättemycket av precis. Tio minuter kanske på sin höjd. Bästa fotbollen (om kanske inte den allra mest effektiva) har Spanien bjudit på hittills. Brassarna var inte ens nära att leverera samma underhållning, vilket faktiskt är en besvikelse. Brassarna SKA leka fotboll.

Apropå att övertyga, så kan man ju verkligen undra om Neymar själv tror att domarna går på hans skådespeleri. Visst blev han tufft uppvaktad av schweizarna. Men hur trovärdigt är det att en härdad brasse som vuxit upp i de beryktade favelorna ligger och lipar i gräset efter en liten lätt spark på vaden? Kom igen, Neymar, det blir bara löjligt…

De stora favoritnationerna har alltså inte direkt levererat ännu, frågan är vad det säger om fortsättningen av detta mästerskap.

Nåja, Nu håller vi tummarna hårt för Sverige. Det kommer Jannes gäng att behöva.

Vilken rysare det kommer att bli med alla nerver på helspänn…

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.