Ett riktigt svagt EM-slutspel

Slutet blev riktigt pinsamt. Det svenska U21-landslagets sorti ur U21-EM kommer vi att minnas – om vi nu inte förtränger det snabbt – som en total utspelning, snudd på förnedring av våra blågula spelare.

Slovakien var helt enkelt överlägset. I allt.

Men det som plågade mig mest var inte främst spelarnas underläge i kompetens och prestation, utan i stället den totala taktiska förlamningen på tränarbänken.

När man ligger under med 0-2 och måste vinna matchen blir det närmast provocerande mot fansen och tv-tittarna när spelarna fortsätter att spela runt bollen, bakåt, i sidled, lite fram och mycket tillbaka, till synes helt utan någon offensiv desperation.

Det var intressant på förhand att det här U21-landslaget skulle spela på bollinnehav. Men det förvandlades snabbt från intressant till pinsamt. När motståndarna är betydligt bättre på att hålla i bollen och sätta passningarna så måste det ju finnas en plan B.

Det fanns det uppenbarligen inte.

Jag vet inte om det egentligen är ett dåligt betyg till spelarna. personligen tycker jag i stället att det känns som om vi hade en handlingsförlamad landslagsledning som inte kunde, eller ville, förändra sin spelidé trots att förutsättningarna förändrades till det sämre under slutspelets gång.

Nu kommer vi att minnas det här slutspelet som ett fiasko: En missad, uselt slagen, straff som kostade tre poäng.

En extremt onödig nerdragning i straffområdet som kostade ytterligare tre poäng.

Och en mardrömsmatch mot ett överlägset Slovakien.

Egentligen svarade laget för två riktigt bra matcher (spelmässigt)  och en dålig. I normalfallet skulle det ha kunnat räcka till avancemang.

Men det gjorde det alltså inte.

Om det beror på att den här U21-generationen är för dålig? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. Ett bra kval och två spelmässigt starka insatser i slutspelet visar egentligen på motsatsen.

Jag tror att slutspelstaktiken helt enkelt blev för övermodig och flera beslut, inte minst i laguttagningarna, för dåliga.

Men vi behöver inte ropa ”Avgå”. Det är redan klart att Håkan Ericson slutar efter det här.

Med lite historisk distans kommer han att kommas ihåg för EM-guldet med Guidetti-upplagan. Inte för det här misslyckandet.

Men det är nog bra med ett ledarskifte efter sex år.

Bara dumt att skylla på domaren

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Vi lärde oss inget av Zlatan

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.