En oväntat bitter handbollsstjärna

Oj, vilken lusing.

Svensk klubbhandboll fick just en riktig örfil av Bundesligaproffset Magnus Jernemyr.

Så här säger han enligt Sportbladet:

– Jag flyttade hem till Sverige och insåg att det var för dålig nivå på alla sätt. Vi har fått rätt mycket skit i pressen hemma, Jonas Källman och jag, efter att vi kom hem. Men man kunde ju titta på hur det är i klubbarna, det var kanske de som inte klarade av att hantera oss, säger Jernemyr.

Man undrar vad som hänt. Egentligen. För det där var lite väl gubbabittert för en så meriterad idrottsman.

Jag minns ganska tydligt när Jernemyr var i Lugi för några år sedan. Han fick otroligt mycket media som den stjärna han var. Så fort det skulle skrivas om Lugi så var det Jernemyr som var på tapeten. En kollega på Kvällsposten kom till sin redaktion med en bra story på bästa spelaren efter en träningsmatch men fick bannor från högsta ort: Va? Har du inte pratat med Jernemyr?? Ring honom då!

Om jag minns rätt fick han väldigt mycket beröm också, när han spelade. När han var med i Lugis försvar kallades det vinröda försvaret för ”kinesiska muren”.

Problemet var väl egentligen just den där lilla brasklappen: När han spelade. För han var mest skadad känns det som.

Så det där med att han fick kritik, det förstår jag inte riktigt. Och kängan till de svenska klubbarna, att de inte klarade av att hantera honom, den förstår jag inte heller. Om det nu inte handlar om att han fick för dåligt betalt.

Jag tror snarare att det är så här: Det är en sak att prestera när alla andra spelare runt omkring är världsklass som i Bundesliga. Men när man kommer hem som firat proffs räcker det inte längre att bara göra sin grej. Då ska man dessutom bära sitt lag på ett helt annat sätt, både på planen och vid sidan om. Man får finna sig i att förväntningarna utifrån är extremt höga och man måste kunna hantera det. Det går inte att gömma sig alls, utan man måste hela tiden vara ”den stora stjärnan”.

Alla kan inte leva upp till det. Alla lyckas inte med att komma hem och hantera den utsatta och ensamma rollen att vara den som allt kretsar kring både på och vid sidan av banan. Alla är helt enkelt inte Markus Rosenberg, typ.

Då sticker man utomlands igen. Och gömmer sig.

———

Apropå Sportbladet. Dagens groda var ganska kul:

Tur att de vann då, liksom. Annars hade det varit hyfsat pinsamt. . .
Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.