Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.