Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

En fantastiskt stark prestation

Jodå, Mexiko passade alldeles utmärkt.

Men dessutom svarade det blågula landslaget för en fantastiskt stark prestation från första till sista matchminuten.

En genuin lagseger, byggt på en grym laganda, en imponerande organisation i vilken varje kugge höll, ett mäktigt försvarsarbete och mycket snygga nålstick framåt i den bristfälligt byggda mexikanska muren.

Jannes gäng gjorde det omöjliga redan när det tog sig till VM efter en ”dödens grupp” i kvalspelet med både Italien och Nederländerna som avsevärt påtagliga vägbulor.

Nu har det Zlatanlösa landslaget gjort det igen.

Gruppen vunnen, minsann. Före Tyskland, Mexiko och Sydkorea. Ja just det… före Tyskland! Regerande världsmästarnationen!

Åttondelsfinalen är säkrad, redan där har den här blågula humlan bevisat att den faktiskt kan flyga och det riktigt snyggt och effektivt.

Nej, Jannes gäng har inte världens bästa forwards, långt därifrån, även om jag absolut inte tänker gnälla på våra anfallsspelare i dag.

De gjorde inte mål men Marcus Berg fixade en straff och Kiese Thelin (underbar luftduell) och Ola Toivonen var båda inblandade i målet som – även om det till slut blev ett självmål – betydde 3-0. Nej, det svenska laget dominerar inte matchbilden spelmässigt. Bollinnehavet var ett tag nere på 35 procent. En nästan skrämmande låg siffra.

Men fotboll handlar inte bara om bollinnehav.

Fotboll går i första hand ut på att göra mål och att hålla tätt bakåt.

Sverige lyckades med båda mot ett allt mer frustrerat och panikartat Mexiko som inte alls lyckades få sin taktik att fungera mot den fysiskt tunga och välorganiserade svenska defensiven. Vilket öppnade luckor bakåt.

Mexikanerna gick i fällan och då högg svenskarna blixtsnabbt på de chanser som bjöds.

Det svenska laget bjuder inte på den vackraste, mest underhållande eller ens mest moderna fotbollen.

Men spelarna gör det de är satta att göra, de går vidare i VM.

Jag ger mig förbehållslöst. Det finns inga skäl att gnälla över byten, spelare som saknas eller spelmässiga detaljer när det slutar med att svenska folket får jubla, vifta med de blågula flaggorna, dansa i fontäner och fira en vacker och solig sommardag.

Janne Anderssons landslag har redan gjort det så bra att det kan räknas som succé. Och än är faktiskt VM inte ens över. Det går vidare!

General Granqvist måste förstås också få ett par rader här. Vilken härförare! Vilken iskyla i pressade lägen! Hur mycket det än stormar runt honom står han där rak i ryggen och pekar framåt med hela handen, visar vägen och stoppar allt som kommer emot honom.

Han förkroppsligar verkligen den här upplagan av landslaget. Inte snabbast, inte mest teknisk, men en vinnare som låter alla runt sig växa till oanade höjder.

Tyskland? Ja, herregud. Jag vågar inte ens tänka på hur Löw och hans mannar kommer att tas emot på hemmaplan.

Aufwienerschnitzel alltså, respass ut VM efter förlust mot Sydkorea.

Det måste smärta.

Men ändå känns det lite rättvist någonstans, efter de tyska ledarnas hån mot den svenska bänken.

De lyckades med nöd och näppe och lite domarhjälp slå Sverige. Men det var också allt de lyckades med.

Vilket superfiasko.

Senare på onsdagskvällen stod det klart att det blir Schweiz i åttondelen för svenskt vidkommande. Det är som det är, inga matcher är lätta på den nivån. Men att det som en del påstår är en lättare match än Brasilien vet jag inte. . .

Det svenska laget har visat sig bäst på att slå ur underläge och slå ut pressade favoriter med en frustrerande stark defensiv, fysik och omställningar eller väl inövade fasta situationer.

Brasilien hade nog passat bättre faktiskt. Schweiz och Sverige är ganska likvärdiga lag på flera sätt.

Det kan bli en ruggig rysare.

Det kan bli ett straffavgörande.

Men vi har ju Granen. Det räcker långt

Bittert slut men inte oväntat

Vilket osannolikt bittert slut på midsommardagen.

Tyskarna kunde ju gjort mål på vilken som helst av sina sjuttioelva chanser, men nästan fem minuter in på stopptiden alltså. Ärligt talat. Varför? Det var extremt tungt. Både i tv-sofforna och på planen. Vilken ohemult elak snyting.

Inte för att det var en oväntad förlust, eller ens orättvis. Det var spel mot ett mål under nästan hela matchen och inte ens elva mot tio kunde det svenska laget flytta upp spelet över mittlinjen. Det var, spelmässigt, en riktig kölhalning av svensk landslagsfotboll anno 2018.

Men fotboll går ju ut på att göra mål samtidigt som även ett bra försvarsspel räknas. Och länge höll kapten Granqvist och hans tappra sjömän skutan flytande i stormen. Dessutom, kryss i taket, så gjorde Sverige mål!

Ola Toivonens lobb över målvakten var så väldigt snygg också.

Jag skrev inför matchen att om någon av våra forwards lyckades näta mot Tyskland så skulle det vara värt en nominering till bragdguldet, så det får jag ju stå fast vid. Det trodde jag absolut inte. Men Toivonen gjorde ett riktigt klassmål.

Så otroligt synd att det inte höll hela vägen. 1-0 skulle ha varit en av årets stora svenska idrottsbragder. Även 1-1 skulle ha känts fantastiskt stort mot de försvarande världsmästarna.  Men så kul skulle vi alltså inte få ha det.

Den tyska maskinen malde på och till slut kom alltså det där förbaskade segermålet. Det hjälper ju inte att det var ett ruskigt snyggt frisparksmål, det var ju i fel kasse.

Det grymma med fotboll: Med det målet fick blågult inte med sig ett dyft från den här matchen. Dryga 96 minuters modig och väl genomförd kamp gav inte ett skvatt i belöning. Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer eller tröstpoäng i den här sporten.

Men det finns förstås hopp.

Seger mot Mexiko i den sista gruppspelsmatchen räcker för avancemang. Dessutom skulle det faktiskt också kunna räcka med kryss, om tyskarna tappar poäng mot Sydkorea. Det är förstås inte troligt på något sätt, men ingenting är omöjligt.

Mexiko har visserligen varit riktigt bra i sina två första matcher och att vinna mot dem blir ingen lätt uppgift.

Men kunde vårt landslag skaka Tyskland, så ska det vara fullt realistiskt att tvåla till Mexiko.

Det svenska anfallsspelet oroar förstås fortfarande, trots Toivonens pärla. Marcus Berg var än en gång helt iskall på planen och personligen kan jag inte få in i min skalle varför Janne Andersson bytte ut Ola Toivonen i stället för Berg. Visst hade Berg ett straffläge, men i ärlighetens namn var det hans långsamhet som satte honom i den svåra situationen som i förlängningen gav domaren möjligheten att fria. Och resten av matchen var han en munsbit för de tyska försvarsspelarna.

Men kanske tänker Janne om till Mexikomatchen och spelar Guidetti bredvid Toivonen från start. Inte särskilt troligt det heller, men man kan ju hoppas.

Isaac Kiese Thelin gjorde inte heller något avtryck som går till historieböckerna, även om han inte fick särskilt mycket speltid.

En annan sak som Janne Andersson förmodligen lärt sig är att inte spela Jimmy Durmaz.

Missförstå mig inte, normalt sett gillar jag Durmaz, men hans inhopp mot Tyskland var katastrofalt från början till slut och uppenbarligen är han inte i tillräckligt bra form, eller balans, i det här mästerskapet.

Nåja.

VM är inte över för svenskt vidkommande ännu. Laget har skött sig klart godkänt, dessutom. Besegrade Sydkorea i en måstematch och gav Tyskland en rejäl kamp om poängen i nästa. Det blev ingen tysk kross, som man annars kunnat befara.

Så egentligen finns det ingen anledning att klaga, Jannes gäng har hittills levt upp till våra realistiska förväntningar.

Det är bara det, att om man ska gå långt i ett VM-slutspel så krävs det betydligt mer.

Vi får hålla tummarna för att vi får se det mot Mexiko.

Råttorna har inte lämnat skeppet ännu och kapten Granqvist står fortfarande vid rodret och håller kursen stadigt framåt.

Slutligen några ord om ännu en stor VM-hjälte: Romelu Lukaku. Belgiens världsstjärna håller som bäst på att utmana självaste Cristiano Ronaldo om skytteligatiteln i VM. Två mål igen mot Tunisien innebär att han, liksom Ronaldo, nu gjort fyra.

Dessutom är han den förste sedan Maradona 1986 att ha gjort två mål i två raka VM-matcher, enligt ett statistikbolag. Som om det inte skulle vara nog har han gjort flest mästerskapsmål (sju) för Belgien genom tiderna.

Och det är inte på något vis slut ännu. Belgien är vid sidan av Kroatien och möjligen Spanien (spelmässigt om än inte när det gäller effektivitet), det lag som imponerat mest hittills.

Det kan bära långt. Riktigt långt.

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

En smått osannolik fotbollsbragd

En gång i tiden kunde man få bragdguldet för ett mål mot England.

Det som hände för en timme sedan är så otroligt mycket större. Svensk fotboll har gjort en otrolig resa sedan dess.

Vilken fantastisk slutvinjett och vilken otrolig skalp!

När jag såg den franska laguppställningen inför VM-kvalmatchen på Friends sa jag spontant att hade jag varit där ute på planen så hade jag nog behövt byta byxor. Vilken stjärnsamling. Vilket gäng. Bara superstjärnor över hela linjen. Lilla Sverige mot dessa världsartister? Herregud. . .

Vi vet hur det gick. Fotboll går ut på att vara tekniskt duktig, men också taktiskt skolad och framför allt handlar det om stenhård kamp i 90 minuter plus stopptid. De franska giganterna, elva rymdens hjältar liksom, hade glömt det där med ödmjukhet och kampmoral. De gjorde ärligt talat ingen bra match. Att ställa upp elva heta namn med ett sammanlagd spelarvärde i miljardklassen räcker inte, om inte inställningen är på plats, om de inte sliter ont för varandra från start till mål. Det gjorde de inte.

Det gjorde däremot det svenska laget.

Sebastian Larsson hade jag som lite av personlig favorit för rätt många år sedan när jag bevakade EM i Schweiz/Österrike och han skulle tjatas in i startelvorna.

När han kom in mot Frankrike nyss kändes det som en relik från förr. Men inställningen fanns kvar och löpviljan. Och den sanslösa och till synes helt onödiga (så kändes det just då) maxlöpning han tog där i slutminuten, snabbare än Gråben på jakt efter Hjulben, var exakt en sådan sak som alla fotbollsstränare drömmer våta drömmar om.

Den gav resultat.

Frankrikes målvakt Hugo Lloris kände sig pressad, fick totalt hjärnsläpp och gjorde en prakttavla värd att hängas upp i Louvren (han kommer att få det hett om öronen ett bra tag framöver, stackarn) och resten är svensk fotbollshistoria.

Ola Toivonen mål från halva planen går också till historien. Det kommer att vevas om minst lika ofta som omöjliga Zlatans luftklack mot Italien. Det är inte ens lätt i handboll, att ösa bollen i mål från kortare avstånd än så när motståndarna chansat utan målvakt men tappat bollen. Men i mål gick bollen. Hur snyggt som helst.

Och bragden var ett faktum. Sverige hade tagit tre poäng mot en miljardlegion.

Först Durmaz oerhört snygga direktavslut till 1-1. Sedan Toivonens omöjliga 45-metersavslut. Ren magi.

Men det var inte bara det, inte endast faktumet att blågult tog tre poäng, slog Frankrike och tog ledningen i kvalgruppen.

Jag slogs också av hur bra det svenska landslaget faktiskt spelar numera. Passningar, både korta och långa, i hög fart som sitter exakt där de ska. Reaktionssnabbheten, spelintelligensen, kylan. Rätt länge har det känts som om landslaget inte var något att se fram emot för unga talanger, på grund av den primitiva och stundtals ganska svaga fotboll som spelades av vårt representationslag.

Nu är det inte så längre. Nu finns briljanta tekniker som Emil Forsberg (Sveriges bästa fotbollsspelare just nu) och Jimmy Durmaz som grädde på moset i ett välutbildad och högpresterande landslagsgäng. Jakob Johansson var en general med pondus på mittfältet.

Robin Olsen en trygg och skicklig sista utpost, Viktor Nilsson Lindelöf en jättetalang som blommat ut i försvaret… ja listan kan göras lång. Detta grundat med rutinerade rävar som Granqvist, Lustig, Toivonen och Seb Larsson då.

Det känns hur bra som helst att kunna konstatera att det här bådar gott för framtiden. Den här matchen, segern, moralen, magin. . .inför en fullsmockad Friends, det var ovärderligt för svensk fotboll.

Och inte en enda gång kom jag på mig med att tänka att det var ju synd att inte Zlatan var med.

Jag menar, på många sätt var det ju (är det) synd. Men det gick hur bra som helst även utan.

Och det beskedet, den självförtroendehöjande insikten, kom precis när den som mest behövdes.

Jag slutar på samma som jag började med: Den här segern borde vara en kandidat till Bragdguldet. Ja, jag vet att den troligtvis inte kommer att bli det, en match i högen i ett VM-kval som ännu inte är avgjort. Men den borde vara det. Så känns det.

Om nu bragdguldet hade varit något att bry sig om. Vilket det ju inte är längre. Men det är en annan historia.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.