Vi lärde oss inget av Zlatan

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.