VM-dramatik i kubik

Det såg onekligen lite för bra ut för att vara sant mot Saudiarabien och även mot Egypten, åtminstone om man ser till resultatet.

Men mot Uruguay blev det ryska laget avslöjat.

När motståndet skärptes till fanns plötsligt inte farten, kreativiteten och ytorna som vi sett i de tidigare gruppspelsmatcherna.

Snarare tvärtom, den ryska björnen såg plötsligt ganska tam och beskedlig ut och den gjorde dessutom flera ganska enkla misstag.

Som när en rysk försvarsspelare flyttade hela muren så att Luis Suarez kunde placera in sin frispark snyggt till 1-0. Det var bara att tacka och ta emot för Suarez, särskilt som målvakten Igor Akinfejev inte tog sitt hörn utan tycktes mer beredd på ett (mycket svårare) skott över muren.

Visst var det egentligen inte mycket som stod på spel i matchen, båda lagen var redan vidare och ryssarna skulle kunna komma undan med att det var en betydelselös match för dem – att möta Spanien eller Portugal kan ju tyckas som att välja mellan pest och kolera.

Men samtidigt var det ju en bra test inför de svårare uppgifter som väntar, det är alltid bättre att gå vidare med en positiv känsla och så hade man ju en hemmapublik att ta hänsyn till.

Nej, jag är ganska övertygad om att ryssarna gick ut för att försöka vinna matchen – och dessutom var det precis samma förutsättningar för Uruguay, som inte tog några fångar. De gick helt enkelt ut och visade att de har (är) ett bättre lag.

Uruguays 2-0 var visserligen lite slumpartat, via en rysk spelare, men det skulle förmodligen ha kommit förr eller senare ändå sett till matchbilden. Speciellt som Ryssland fick Igor Smolnikov utvisad, kanske som en följd av att Uruguay konsekvent attackerade på dennes kant.

3-0 kom ju dessutom så småningom, när bollen skickades in framför fötterna på både Edinson Cavani och Luis Suarez.

Självklart var Cavani den som var hetast på gröten – han hade varit utan VM-mål och det störde honom säkert.

Nu har sydamerikanerna fått igång båda sina anfallsstjärnor och det är inte alls omöjligt att de kommer att kunna ta sig förbi åttondelsfinalen. Laget ser starkt och stabilt ut och har definitivt kvalitet nog att gå långt.

Ryssland lär få det betydligt svårare.

Det är förstås trist för värdnationen, men nog såg det ut som om VM-festen tog slut för ryssarna mot Uruguay.

Senare på kvällen vankades verkligen VM-dramatik i kubik. Dels visade det sig viktigt värre för både Spanien och Portugal att faktiskt vinna sin grupp för att undvika att möta Uruguay  – dels mötte de båda lag som gick för det lilla halmstrå de hade.

Jag följde Portugal-Iran och oj, vilken rysare det blev. Ronaldo visade sig plötsligt mänsklig, när han både missade en straff (den var ovanligt uselt slagen) och i frustration var nära att dra på sig rött kort senare under matchen. Han kom undan med blotta förskräckelsen och en varning.

Samtidigt kämpade perserna ursinnigt i 97 minuter och var faktiskt inte alls särskilt långt från att slå ut portugiserna.

Det var starka känslor, hårda tag och tårar som sprutade efter matchen. VM har onekligen tänt till och blivit mycket stor underhållning nu när utslagningen börjat.

Så här efteråt känns det som om det förlorande laget ska ha all heder av sin insats. 1-1 mot regerande Europamästarna, det trodde åtminstone inte jag var möjligt på förhand.

Ändå känns det som om det vinnande laget kan bli förlorare i längden. Dels för att Portugal inte direkt imponerade, dels för att Uruguay nu väntar i åttondelen. Suarez och Cavani mot Ronaldo. Just nu känns det som fördel för de förstnämnda.

Spanien? Ja herregud, även Spanien levde farligt in i det längsta. 2-2 med blotta förskräckelsen mot Marocko i Gibraltarderbyt…och så ytterst nära utslagningsstupet.

Trots det har nu kanske med facit i hand spanjorerna ett bättre läge för kvartsfinal än Portugal. Ryssland väntar i åttondelen och det ska Iniesta och gänget kunna hantera.

I den svenska bubblan handlade mycket av efterspelet i helgen som gick om den osmakliga rasistattacken mot Jimmy Durmaz.

En kalldusch inte bara för spelaren och för landslaget utan även för alla oss som förfasas över den tyvärr ständigt eskalerande bilden av ett allt kyligare och ogästvänligare samhällsklimat.

Det var bra av landslagsledningen att hantera det med ett tydligt och gemensamt fördömande och av Durmaz själv när han avslutade sitt uttalande med att förklara sin kärlek till alla de fans (fortfarande många fler än hatarna) som är tillräckligt begåvade för att inte koppla ihop prestationer på planen med spelarens eventuella ursprung eller hudfärg.

Något man verkligen hade hoppats få slippa uppleva i Sverige 2018.

Nu börjar blågult värma upp inför ödesmatchen mot Mexiko. Än finns chansen kvar.

Bittert slut men inte oväntat

Vilket osannolikt bittert slut på midsommardagen.

Tyskarna kunde ju gjort mål på vilken som helst av sina sjuttioelva chanser, men nästan fem minuter in på stopptiden alltså. Ärligt talat. Varför? Det var extremt tungt. Både i tv-sofforna och på planen. Vilken ohemult elak snyting.

Inte för att det var en oväntad förlust, eller ens orättvis. Det var spel mot ett mål under nästan hela matchen och inte ens elva mot tio kunde det svenska laget flytta upp spelet över mittlinjen. Det var, spelmässigt, en riktig kölhalning av svensk landslagsfotboll anno 2018.

Men fotboll går ju ut på att göra mål samtidigt som även ett bra försvarsspel räknas. Och länge höll kapten Granqvist och hans tappra sjömän skutan flytande i stormen. Dessutom, kryss i taket, så gjorde Sverige mål!

Ola Toivonens lobb över målvakten var så väldigt snygg också.

Jag skrev inför matchen att om någon av våra forwards lyckades näta mot Tyskland så skulle det vara värt en nominering till bragdguldet, så det får jag ju stå fast vid. Det trodde jag absolut inte. Men Toivonen gjorde ett riktigt klassmål.

Så otroligt synd att det inte höll hela vägen. 1-0 skulle ha varit en av årets stora svenska idrottsbragder. Även 1-1 skulle ha känts fantastiskt stort mot de försvarande världsmästarna.  Men så kul skulle vi alltså inte få ha det.

Den tyska maskinen malde på och till slut kom alltså det där förbaskade segermålet. Det hjälper ju inte att det var ett ruskigt snyggt frisparksmål, det var ju i fel kasse.

Det grymma med fotboll: Med det målet fick blågult inte med sig ett dyft från den här matchen. Dryga 96 minuters modig och väl genomförd kamp gav inte ett skvatt i belöning. Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer eller tröstpoäng i den här sporten.

Men det finns förstås hopp.

Seger mot Mexiko i den sista gruppspelsmatchen räcker för avancemang. Dessutom skulle det faktiskt också kunna räcka med kryss, om tyskarna tappar poäng mot Sydkorea. Det är förstås inte troligt på något sätt, men ingenting är omöjligt.

Mexiko har visserligen varit riktigt bra i sina två första matcher och att vinna mot dem blir ingen lätt uppgift.

Men kunde vårt landslag skaka Tyskland, så ska det vara fullt realistiskt att tvåla till Mexiko.

Det svenska anfallsspelet oroar förstås fortfarande, trots Toivonens pärla. Marcus Berg var än en gång helt iskall på planen och personligen kan jag inte få in i min skalle varför Janne Andersson bytte ut Ola Toivonen i stället för Berg. Visst hade Berg ett straffläge, men i ärlighetens namn var det hans långsamhet som satte honom i den svåra situationen som i förlängningen gav domaren möjligheten att fria. Och resten av matchen var han en munsbit för de tyska försvarsspelarna.

Men kanske tänker Janne om till Mexikomatchen och spelar Guidetti bredvid Toivonen från start. Inte särskilt troligt det heller, men man kan ju hoppas.

Isaac Kiese Thelin gjorde inte heller något avtryck som går till historieböckerna, även om han inte fick särskilt mycket speltid.

En annan sak som Janne Andersson förmodligen lärt sig är att inte spela Jimmy Durmaz.

Missförstå mig inte, normalt sett gillar jag Durmaz, men hans inhopp mot Tyskland var katastrofalt från början till slut och uppenbarligen är han inte i tillräckligt bra form, eller balans, i det här mästerskapet.

Nåja.

VM är inte över för svenskt vidkommande ännu. Laget har skött sig klart godkänt, dessutom. Besegrade Sydkorea i en måstematch och gav Tyskland en rejäl kamp om poängen i nästa. Det blev ingen tysk kross, som man annars kunnat befara.

Så egentligen finns det ingen anledning att klaga, Jannes gäng har hittills levt upp till våra realistiska förväntningar.

Det är bara det, att om man ska gå långt i ett VM-slutspel så krävs det betydligt mer.

Vi får hålla tummarna för att vi får se det mot Mexiko.

Råttorna har inte lämnat skeppet ännu och kapten Granqvist står fortfarande vid rodret och håller kursen stadigt framåt.

Slutligen några ord om ännu en stor VM-hjälte: Romelu Lukaku. Belgiens världsstjärna håller som bäst på att utmana självaste Cristiano Ronaldo om skytteligatiteln i VM. Två mål igen mot Tunisien innebär att han, liksom Ronaldo, nu gjort fyra.

Dessutom är han den förste sedan Maradona 1986 att ha gjort två mål i två raka VM-matcher, enligt ett statistikbolag. Som om det inte skulle vara nog har han gjort flest mästerskapsmål (sju) för Belgien genom tiderna.

Och det är inte på något vis slut ännu. Belgien är vid sidan av Kroatien och möjligen Spanien (spelmässigt om än inte när det gäller effektivitet), det lag som imponerat mest hittills.

Det kan bära långt. Riktigt långt.

En smått osannolik fotbollsbragd

En gång i tiden kunde man få bragdguldet för ett mål mot England.

Det som hände för en timme sedan är så otroligt mycket större. Svensk fotboll har gjort en otrolig resa sedan dess.

Vilken fantastisk slutvinjett och vilken otrolig skalp!

När jag såg den franska laguppställningen inför VM-kvalmatchen på Friends sa jag spontant att hade jag varit där ute på planen så hade jag nog behövt byta byxor. Vilken stjärnsamling. Vilket gäng. Bara superstjärnor över hela linjen. Lilla Sverige mot dessa världsartister? Herregud. . .

Vi vet hur det gick. Fotboll går ut på att vara tekniskt duktig, men också taktiskt skolad och framför allt handlar det om stenhård kamp i 90 minuter plus stopptid. De franska giganterna, elva rymdens hjältar liksom, hade glömt det där med ödmjukhet och kampmoral. De gjorde ärligt talat ingen bra match. Att ställa upp elva heta namn med ett sammanlagd spelarvärde i miljardklassen räcker inte, om inte inställningen är på plats, om de inte sliter ont för varandra från start till mål. Det gjorde de inte.

Det gjorde däremot det svenska laget.

Sebastian Larsson hade jag som lite av personlig favorit för rätt många år sedan när jag bevakade EM i Schweiz/Österrike och han skulle tjatas in i startelvorna.

När han kom in mot Frankrike nyss kändes det som en relik från förr. Men inställningen fanns kvar och löpviljan. Och den sanslösa och till synes helt onödiga (så kändes det just då) maxlöpning han tog där i slutminuten, snabbare än Gråben på jakt efter Hjulben, var exakt en sådan sak som alla fotbollsstränare drömmer våta drömmar om.

Den gav resultat.

Frankrikes målvakt Hugo Lloris kände sig pressad, fick totalt hjärnsläpp och gjorde en prakttavla värd att hängas upp i Louvren (han kommer att få det hett om öronen ett bra tag framöver, stackarn) och resten är svensk fotbollshistoria.

Ola Toivonen mål från halva planen går också till historien. Det kommer att vevas om minst lika ofta som omöjliga Zlatans luftklack mot Italien. Det är inte ens lätt i handboll, att ösa bollen i mål från kortare avstånd än så när motståndarna chansat utan målvakt men tappat bollen. Men i mål gick bollen. Hur snyggt som helst.

Och bragden var ett faktum. Sverige hade tagit tre poäng mot en miljardlegion.

Först Durmaz oerhört snygga direktavslut till 1-1. Sedan Toivonens omöjliga 45-metersavslut. Ren magi.

Men det var inte bara det, inte endast faktumet att blågult tog tre poäng, slog Frankrike och tog ledningen i kvalgruppen.

Jag slogs också av hur bra det svenska landslaget faktiskt spelar numera. Passningar, både korta och långa, i hög fart som sitter exakt där de ska. Reaktionssnabbheten, spelintelligensen, kylan. Rätt länge har det känts som om landslaget inte var något att se fram emot för unga talanger, på grund av den primitiva och stundtals ganska svaga fotboll som spelades av vårt representationslag.

Nu är det inte så längre. Nu finns briljanta tekniker som Emil Forsberg (Sveriges bästa fotbollsspelare just nu) och Jimmy Durmaz som grädde på moset i ett välutbildad och högpresterande landslagsgäng. Jakob Johansson var en general med pondus på mittfältet.

Robin Olsen en trygg och skicklig sista utpost, Viktor Nilsson Lindelöf en jättetalang som blommat ut i försvaret… ja listan kan göras lång. Detta grundat med rutinerade rävar som Granqvist, Lustig, Toivonen och Seb Larsson då.

Det känns hur bra som helst att kunna konstatera att det här bådar gott för framtiden. Den här matchen, segern, moralen, magin. . .inför en fullsmockad Friends, det var ovärderligt för svensk fotboll.

Och inte en enda gång kom jag på mig med att tänka att det var ju synd att inte Zlatan var med.

Jag menar, på många sätt var det ju (är det) synd. Men det gick hur bra som helst även utan.

Och det beskedet, den självförtroendehöjande insikten, kom precis när den som mest behövdes.

Jag slutar på samma som jag började med: Den här segern borde vara en kandidat till Bragdguldet. Ja, jag vet att den troligtvis inte kommer att bli det, en match i högen i ett VM-kval som ännu inte är avgjort. Men den borde vara det. Så känns det.

Om nu bragdguldet hade varit något att bry sig om. Vilket det ju inte är längre. Men det är en annan historia.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.