Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Lugi är lite som Arsenal

Lugi är lite av svensk handbolls svar på Arsenal. Bra, men aldrig tillräckligt bra för att vinna titlar.

Kanske är det för att klubbens officiella målsättning oftast är ”topp fyra”. Dragan Brljevic påpekade det efter att hans damlag åkt ut ur SM-slutspelet mot H65 Höör härom dagen och konstaterade att man i varje fall uppfyllt klubbledningens målsättning.

Lugi har varit lite av årets klubb i svensk handboll. Herrlaget utmanade länge IFK Kristianstad om seriesegern och damlaget gav Sävehof en rejäl match i SHE. På kuppen fick laget massvis med beröm för sitt sätt att spela handboll.

Men ändå. När SM-finalerna avgörs i Malmö Arena inom kort finns klubben inte med. Herrarna åkte än en gång i kvartsfinalspelet. Vilket ju måste ses som lite av en flopp efter det man visade i grundserien. Damlaget? Tja, det är en rimlig förklaring att man har en väldigt låg snittålder i truppen. Men den räcker inte fullt ut.

Spelare för spelare har Lugidamerna haft en fantastiskt bra och spännande trupp som rentav borde haft en god chans att vinna SM-guld.

Men någonting skaver, någonstans.

Det är lite av en gåta, att en klubb som jobbar så rätt ändå har så förtvivlat svårt att gå hela vägen.

Dragan Brljevic kan ha varit någonting på spåren när han pratade om att talang inte räcker i ett slutspel, att hans lag består av för snälla tjejer som inte har samma attityd som konkurrenterna i till exempel H65 Höör.

Men varför ser man då inte till att plocka in en och annan  spelare med ”rätt” attityd? Kan H65 hitta dem så kan väl Lugi? Eller är det kanske så att det är klubben som bygger attityden och självkänslan hos spelarna i stället för tvärtom?

Och varför ser man inte den där vinnarskallen och glödande passionen hos tränarna? Jag jämför gärna med Ola Månsson, mannen som alltid är mer svettig än sina spelare efter en match. Sveriges förmodligen mest underskattade handbollstränare och då har han ändå ett flertal finaler och SM-guld i sitt CV. Månsson ger vinnarskallen ett ansikte. Varje gång man ser honom.

På något sätt känns det som att det sitter i väggarna hos Lugi att om man spelat en bra handboll under säsongen och utvecklat laget så är det okej att inte gå hela vägen, fullt godkänt att klara topp fyra och vårda varumärket.

Nu menar jag absolut inte att klubben ska göra som IFK Kristianstad och värva ihop ett guldlag och kanske samtidigt riskera klubbens ekonomi, eftersom man inte har de resurser som finns i den orangefärgade handbollshuvudstaden.

Jag tycker tvärtom att klubben gör helt rätt som prioriterar talangfostran och även värvning av utvecklingsbara talanger och som kan stoltsera med att skicka iväg nya utlandsproffs i princip varje år.

Det kan dessutom rentav betala sig i förlängningen, om fler börjar komma tillbaka för att att avsluta sina karriärer i klubben. Det tillhör inte precis vanligheterna ännu, tyvärr, men det hade varit väldigt intressant med en sådan utveckling i framtiden.

Att satsa på talangutveckling och välja att hålla i pengarna i stället för att köpa ihop ett vinnarlag behöver dock inte innebära att man väljer bort ett SM-guld. Särskilt inte på damsidan. Där måste man rannsaka sig själva inom klubbledningen och fråga sig varför man inte lyckas få lagen att slåss om SM-guld oftare?

Är det tränarna som inte är bra nog? Är det sammansättningen av spelartyper och därmed scoutingen som brister? Är det någon slags klubbanda som sänder ut signaler om att SM-guld inte är allt här i livet? Det är dags att börja vända på alla stenarna.

För en sak är säker. Lugi är för bra som klubb för att inte ha vunnit något SM-guld sedan Hedenhös. . .

——————

H65 Höör har gjort det mesta helt rätt de senaste åren. Från värvningen av tränare (Niklas Harris, Ola Månsson) till scouting och utveckling av spelare. Det har bland annat lett till framgångar i Europa (även om det varit i den lägst rankade cupen) och nu belönas man dessutom med en SM-final. Det är bara att applådera.

Det skulle inte förvåna mig om det blir SM-guld också, av bara farten. På tränarsidan vinner klubben lätt kampen mot förväntade SM-finalmotståndaren Sävehof i min bok. Ola Månsson är som jag ser det klart vassare och listigare än Henrik Signell och varför han ännu inte fått ett förbundskaptensjobb i A-landslaget är för mig en gåta.

Spelare för spelare är Sävehof ett mer meriterat och ett bättre handbollslag. Men vi har redan sett att det är mer än handbollskunnande som ska till i ett SM-slutspel. Och H65 Höör kommer att ånga in i Malmö Arena som en hungrig, tuff och ganska aggressiv underdog.

Det ska bli kul att se.

Skolexempel i idrottspsykologi

En och annan psykologistudent satt förmodligen i ”Biblioteket” i Lund och antecknade febrilt under den tredje SM-semifinalen mellan Lugi och H65.

Matchen var nämligen ett skolexempel i idrottspsykologi.

Det handlade ganska mycket om kroppsspråk.

För in i arenan dundrade en veritabel viljeorkan i form av H65 Höörs med adrenalin och självförtroende våldsamt uppumpade tjejer.
De slog an tonen direkt.
Liksom tränaren Ola Månsson. Men där var det lite som vanligt. Månsson var tröttare och svettigare än spelarna efter matchen. Det är lite hans grej. . .

Och som svar  började Lugispelarna tveka, darra i knävecken och stressa fram det ena tekniska misstaget efter det andra.

Det höll i princip i sig matchen ut.

Det var egentligen bara en enda spelare i Lugi som försökte hålla humöret uppe, som krigade allt vad hon orkade och visade med hela sitt kroppsspråk att hon ville vinna matchen. Du har säkert redan gissat vem.

Anna Lagerquist förstås.

Hade hon fått bollen lite oftare i offensiven så hade kanske matchen slutat annorlunda. Men nu blev det inte så. Dessutom vågade Lugispelarna, som inte förlorat en enda match i Lund den här säsongen – fram tills idag – plötsligt inte skjuta utifrån. De tappade tron på sig själva, säkert mycket på grund av H65-spelarnas enorma pondus.

Laget som vann ganska lätt i den första SM-semifinalen och ledde den andra med tio (!) mål innan H65 nästan mirakulöst kunde vända och vinna, var plötsligt helt utan självförtroende och underpresterade grovt.

Jag förstår att tränaren Dragan Brljevic försvann snabbt och inte gick att få tag på för intervju efter matchen.

Tänk att det kan vara så enkelt ibland inom lagidrotten.

Nu är den här drabbningen förstås ingalunda avgjord, även om H65 har allt i egna händer på tisdag. Lugi kan mycket väl kvittera och skaffa sig ett avgörande på hemmaplan.

Men klart är att laget är i brygga. Hur spelarna hanterar psykologin den närmaste veckan blir helt avgörande.

Ola Månsson är förresten en slipad man. Jag frågade honom efter matchen: Tar ni dem nu?  Han svarade snabbt: ”Zagreb, ja”.

En match i taget. Först är det returen i Challenge Cup-finalen på lördag.

Det finns en chans för H65 att ta två titlar den här säsongen. . .

——

Herrsemifinalen mellan IFK Kristianstad och Ystads IF ska jag inte gå alltför mycket in på den här gången, eftersom jag inte såg den. Men än så länge tycks det gå programenligt för regerande svenska mästarna, även om Ystads IF hade ett oväntat grepp kopplat i den första halvleken i den orangefärgade häxkitteln i Kristianstad.

Nu höll det inte distansen ut den här gången.

Men som slutspelet utvecklat sig hittills, men en hel del oväntade resultat både på herr- och damsidan, så ska man nog inte skriva att IFK tar det här i tre raka matcher. Det känns bara dumt, trots att IFK Kristianstad förstås är jättefavorit till att ta hem ännu ett SM-guld.

Vi låter väl matcherna spelas och njuter av festen i stället för att tippa.

För klart är att den här idrottsvåren i Skåne knappast kunde ha varit hetare än den är just nu. Med två häftiga Skånederbyn i SM-semifinalerna.

Och garanti på ett skånskt lag i vardera SM-finalen så småningom.

Härligt!

En enda bild räcker ibland för att bevisa en tes. Om vilja och kroppsspråk gör skillnad i handboll så föregår H65-tränaren Ola Månsson helt klart med gott exempel. Foto: Eric Bliding
Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.