Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Hockey i Hörby och MFF-analys

Det var kul att se Danmark spela så bra som man faktiskt gjorde mot ett stjärnspetsat Tre Kronor i söndagens VM-fajt.

Med dynamiska Redhawks-duon Storm & Hardt i spetsen snurrade danskarna stundtals runt ganska friskt och gav svenskarna en hel del bekymmer. De rödvita har fortfarande en bit kvar till de främsta nationerna, men de har kommit en bit väg och det är bara positivt.

Det fanns emellertid en tid då det inte ens behövdes ett landslag för att få dansken på fall.

Gert Backe från Trulshärad söder om Önneköp ringde apropå matchen och berättade att han var med när Hörby BoIS mötte danska landslaget i ishockey 1948.

– Jag var 14, skulle precis fylla 15, sa han och berättade att det var ett fasligt ståhej med nationalsånger och allt.

GB spelade centerforward.

Hörby BoIS segrade med klara siffror, 8-1, sa Gert Backe och berättade att Danmark strax innan mött Kanada:

– Jag minns inte om de förlorade med 48-0 eller 48-1.

Hörby var  ett nav för skånsk ishockey på den tiden; det hände till exempel att Malmö IF åkte dit för att spela när is inte fanns att tillgå i Malmö – man spelade på naturis på den tiden.

——

Men att Henrik Lundqvists och Nicklas Bäckströms intåg i den svenska truppen var det som behövdes för att Tre Kronor ska kunna fajtas om VM-guldet, som de sa på radiosporten, det är väl lite att gå saker och ting alldeles för långt i förväg.

Efter förlusterna mot Ryssland och USA lär det bli svårt nog att ta sig förbi en kvartsfinal i det första läget.

Varför inte ta det lilla lugna och se hur det går där innan vi börjar prata om guld? Segrar mot Tyskland, Lettland och Danmark känns verkligen inte som någon jättestabil grund att stå på. . .

——

Det var väldigt mycket att sortera i tankarna efter MFF:s segermatch mot Östersund.

Kul att Erdal Rakip fick avgöra på stopptid. Verkligen. Det behövde både han och MFF.

Men den starkaste känslan direkt efteråt var faktiskt en oro inför kommande kval till Champions League.

För när MFF skulle backa hem och stänga matchen i ledning med 1-0 så fungerade det inte alls.

1-1 kom inte alls oväntat som matchbilden utvecklade sig och oj, vad nära det var att det dessutom blev 1-2.

Så där kommer MFF att bli tvunget att spela, åtminstone i delar av matcherna, mot tufft internationellt motstånd. Med matchen mot Östersund i väldigt färskt minne känns det inte som om årets upplaga av MFF kommer att tjäna särskilt mycket på den extremdefensiva taktiken.

Sedan förstår jag inte alls att Magnus Pehrsson valde det alternativet i en allsvensk match. Visst, man spelade med en man mindre. Men det gjorde man även när ledningsmålet gjordes. Och så långt var det fortfarande MFF:s match och närmare 2-0 än 1-1. varför ge bort hela mittfältet bara så där?

Allt förändrades när det skulle spelas på resultat och Pehrsson plockade ut lagets samtliga starkaste offensiva kort, det ena efter det andra: Cibicki. Rosenberg. Berget. med någon slags tanke på att mer eller mindre ställa bussen i straffområdet och spela långa bollar på Jeremejeff.

Det höll på att kosta laget alla tre poängen. . . eller i bästa fall två av dem.

Om det nu inte varit för två individuellt starka prestationer av Anders Christiansen och Erdal Rakip.

Magnus Pehrsson räddades av individuell skicklighet igen. För taktiskt sett var det ingen höjdare.

Sedan begriper jag inte varför spelaren som fixade de tre poängen senast, Magnus Wolff Eikrem, inte fick starta den här matchen, med en förväntad matchbild som skulle ha passat honom perfekt. Vad är egentligen problemet där?

En alldeles för negativ och kritisk inställning efter en seger? Kanske det. Men är vi inte egentligen överens om att det är Champions League som är den stora utmaningen den här säsongen?

Allsvenskan ska ju MFF springa hem med den trupp klubben förfogar över. Då ska det egentligen inte behöva bli stopptidsdramatik hemma mot Östersund.

————-

De röda korten? Tja, de är egentligen i princip svåra att argumentera mot. Det var väldigt onödiga handlingar av spelarna som drog på sig dem och det var fullt möjligt för domaren att hala upp korten.

Men samtidigt hade han inte behövt göra det. Det var absolut en svag insats av domaren.

De domarexperter jag pratat med är inne på samma linje: Magnus Lindgren som dömde matchen kunde ha agerat smartare. Antingen nöjt sig med två gula (det var en lätt klapp på kinden av Safari, inte någon knytnäve eller armbåge i huvudet precis. . .) eller så kunde han ha delat ut två röda – det gick absolut att motivera det också – och därmed förmodligen ha tagit udden av diverse frustration på planen.

Samma sak i nästa situation. Brorsson var vårdslös, men det var inte ens i närheten av en skada på motståndaren och man  såg att han försökte bromsa till innan kollisionen. Det hade gått att nöja sig med gult där. Och den irriterade lilla knuffen han fick efteråt måste man tillåta, det röda kortet på Östersundspelaren var nog mest någon slags kompensation. Det blev bara helt fel alltihop.

Klart är att förbundet måste ha bättre fingertoppskänsla när uppdragen delas ut. En match som MFF-Östersund ska dömas av en rutinerad huvuddomare.

Vargen tillbaka i flocken

Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.

Speciellt i offensiven.

Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.

Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.

Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.

Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.

När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.

Pang-pang så var segern fixad.

Och vargen har hittat tillbaka till flocken.

Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.

Såg han inte det som alla vi andra såg?

Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.

Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.

Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.

Men nu är det glömt för den här gången.

En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng  – och MFF vann matchen.

Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.

Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.

Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.

Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.

Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.

Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.

Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Två ägg kvar i Fågelholken

Det var två ägg kvar i Fågelholken efter MFF:s besök där alldeles nyss.

0-0 i Guldfågeln arena, alltså.

Det är förstås ingen katastrof för MFF:s vidkommande, absolut inte. Alla vet att det kan vara extremt svårt att få hål på ett lag som inte är intresserat av annat än att försvara sig – det har betydligt större favoriter än Malmö FF fått uppleva i fotbollens historia.

Men ändå. Jag måste konstatera att Magnus Pehrsson fått en ganska darrig start som ny himmelsblå tränare.

I dag blev det mesta fel. Att ställa över lagets båda bästa offensiva spelare, Markus Rosenberg och Anders Christiansen, var ett märkligt, onödigt och som jag ser det direkt farligt beslut. Av flera skäl.

Ett av dem ganska uppenbart: Det skickade ut signaler om att man tog lätt på motståndet, att det skulle bli en enkel match, att laget var bra nog ändå. Lite demoraliserande för de egna spelarna, direkt provocerande och energigivande för motståndarna.

Ett annat skäl är taktiskt: Att Kalmar FF skulle komma ut med bussen parkerad i straffområdet kunde även en sifferblind räkna ut. Då behövs det fler kreativa och lite listiga spelare för att lösa upp knutarna. Exakt sådana som Rosenberg och AC.

Behovet av att vila spelare och rotera i truppen finns säkert så småningom. Men redan nu, efter bara en handfull omgångar i allsvenskan efter en evighetslång vinter? Tveksamt. Särskilt som det tjatats, både internt inom klubben och externt bland många experter, om att Pehrsson inte satt spelet riktigt ännu och att det inte är färdigbyggt. Bättre att få maskinen att snurra som den ska först innan man börjar byta bland kugghjulen.

Sedan blev konsekvenserna inte så bra på planen. Pawel Cibicki och Jo Inge Berget är båda löpare och passar inte särskilt bra tillsammans på topp. Det såg vi hur tydligt som helst.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip är ett alldeles för defensivt balanserat innermittfält mot ett försvarande lag som KFF. Det såg vi också hur tydligt som helst.

Nej, Pehrsson, det här blev inte bra.

Och om man nu ska rotera, varför tar man då inte ut en av de unga spelarna som verkligen behöver speltid för att växa i kostymen. Ja, jag tänker förstås på Mattias Svanberg. Han hade onekligen kunnat bidra med fart och kreativitet.

Till sist kan man ju också konstatera att det krävs riktigt hög klass på både spel och spelare för att lösa upp ett extremdefensivt motstånd. Den höga nivån såg vi inte hos MFF den här kvällen.

Det var alldeles för långsamt. Både vad gäller löpningar och bolltempo.

Det var alldeles för statiskt, stillastående.

Det var för dålig precision i passningsspelet och inläggsspelet.

Det är ingen katastrof att kryssa borta mot ett tokdefensivt motstånd.

Men det här var ändå en riktigt dålig match av Malmö FF – och av lagets tränare.

Det är bara att komma igen, för alla kan bättre än så här.

Bäst i dag? Anton Tinnerholm. En högerback.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.