Höjdpunkten redan dag två

Det kan ha varit bästa matchen i VM vi precis har sett. Höjdpunkten redan dag två.

Spanien-Portugal 3-3.

Wow.

Vilken fantastisk fotbollspropaganda. Vilken otrolig skillnad – minst två galaxer mellan – jämfört med torsdagens VM-premiär mellan Ryssland och Saudiarabien.

Tempot. Bollkänslan. Passningsskickligheten. Dramatiken. Kvaliteten.

Och mitt i alltihop världens bästa fotbollsspelare just nu: Cristiano Ronaldo.

Han visade upp hela sitt register för världen. En smart aktion som gav straff. En bombsäker straff. Ett grymt spelmål. En fantastiskt välplacerad frispark i krysset. Mellan dessa mål ett uppoffrande spel och ett driv som lyfte hela det portugisiska laget.

Men det vore fel att låta det stanna där, vid Ronaldos show. För det fanns ett otroligt bra lag på andra sidan också. Ett lag som hämtade upp två underlägen, som vände det till egen ledning (3-2) och som sedan nästan tog död på matchen med sitt balettdansande runt planen, med ett passningsspel som stundtals fick portugiserna att stå stilla och bara titta på, som fick dem att se ut som om det givit upp matchen. Spanien var ruggigt bra och ingen, knappt ens portugiserna själva,  hade protesterat särskilt högljutt över orättvisan om spanjorerna vunnit matchen.

Men det är farligt att leka för mycket, det är alltid en risk att tappa drivet och framåtandan i den här sporten. Särskilt om motståndarlaget har en spelare som Cristiano Ronaldo.

Nu blev det 3-3 och det känns egentligen okej att inget av lagen förlorade. För den fotbollspropaganda de bjöd på tillsammans kommer vi nog att minnas som russinet i denna ryska VM-kaka när alltihop är över.

Jag har faktiskt svårt för att se att det ska kunna överträffas. Den här matchen hade allt. Inklusive en hattrickhjälte.

Hur det kommer att gå framöver för de här lagen? Tja, båda går lätt vidare från gruppen. Sedan får vi väl se. Spanien är det bättre laget, men Portugal har Ronaldo. Det kan faktiskt räcka för att vinna ett helt VM.

Annars då?

Det var riktigt kul även att se matchen mellan Marocko och Iran – och inte bara för att vi satt och väntade på att få se en allsvensk spelare på planen. Saman Ghoddos. Vi fick vänta länge, oväntat nog. Men det räckte ju med tio minuter. Ghoddos fixade frisparken som i förlängningen gav Iran segern efter ett hårresande marockanskt självmål. VM:s snyggaste nick hittills, men i egen kasse.

Iran firade som om man vunnit hela mästerskapet och det är också lite av tjusningen med ett inkluderande VM som inte bara har plats för de allra största nationerna. Det var härligt att se.

Å andra sidan var resultatet också ett bevis på att fotboll kan vara en riktigt elak sport. I den första halvleken spelade Marocko en fantastisk fotboll, tempostark, lekfull och kvalitativ. Men tyvärr inte tillräckligt effektiv. Några mål blev det inte av spelövertaget och sakta men säkert tröttnade marockanerna medan såväl energin som offensivlustan ebbade ut.

Och så gick det som det ofta gör när det bästa laget inte förmår göra mål. Det trillar in en slumpboll bakåt och så blir det tårar av besvikelse i stället för av glädje.

Ska erkänna att jag inte hann se särskilt mycket av matchen mellan Egypten och Uruguay, det var trots allt skolavslutning i eftermiddags. Men det lilla jag såg och av det jag hört förstår jag att även den matchen bjöd på hög kvalitet, om än inte någon sprudlande underhållning, åtminstone inte målmässigt. Egypten försvarade sig bra och hade en grym målvakt i El Shenawy som såg till att superstjärnorna Luis Suárez och Edinson Cavani fick lämna planen mållösa. Dock inte poänglösa, eftersom Jose Gimenez avgjorde till slut, i allra sista stund.

Frågan är dock om det hade kunnat slutat annorlunda om superstjärnan Mohamed Salah kunnat spela för Egypten. Nu satt han på bänken hela matchen trots att det skvallrats om att han var hundraprocentigt återställd från sin skada. Det var han alltså inte. Tyvärr. För både turneringens skull och för Egyptens hoppas jag att han är spelklar till nästa match.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.