VM-dramatik i kubik

Det såg onekligen lite för bra ut för att vara sant mot Saudiarabien och även mot Egypten, åtminstone om man ser till resultatet.

Men mot Uruguay blev det ryska laget avslöjat.

När motståndet skärptes till fanns plötsligt inte farten, kreativiteten och ytorna som vi sett i de tidigare gruppspelsmatcherna.

Snarare tvärtom, den ryska björnen såg plötsligt ganska tam och beskedlig ut och den gjorde dessutom flera ganska enkla misstag.

Som när en rysk försvarsspelare flyttade hela muren så att Luis Suarez kunde placera in sin frispark snyggt till 1-0. Det var bara att tacka och ta emot för Suarez, särskilt som målvakten Igor Akinfejev inte tog sitt hörn utan tycktes mer beredd på ett (mycket svårare) skott över muren.

Visst var det egentligen inte mycket som stod på spel i matchen, båda lagen var redan vidare och ryssarna skulle kunna komma undan med att det var en betydelselös match för dem – att möta Spanien eller Portugal kan ju tyckas som att välja mellan pest och kolera.

Men samtidigt var det ju en bra test inför de svårare uppgifter som väntar, det är alltid bättre att gå vidare med en positiv känsla och så hade man ju en hemmapublik att ta hänsyn till.

Nej, jag är ganska övertygad om att ryssarna gick ut för att försöka vinna matchen – och dessutom var det precis samma förutsättningar för Uruguay, som inte tog några fångar. De gick helt enkelt ut och visade att de har (är) ett bättre lag.

Uruguays 2-0 var visserligen lite slumpartat, via en rysk spelare, men det skulle förmodligen ha kommit förr eller senare ändå sett till matchbilden. Speciellt som Ryssland fick Igor Smolnikov utvisad, kanske som en följd av att Uruguay konsekvent attackerade på dennes kant.

3-0 kom ju dessutom så småningom, när bollen skickades in framför fötterna på både Edinson Cavani och Luis Suarez.

Självklart var Cavani den som var hetast på gröten – han hade varit utan VM-mål och det störde honom säkert.

Nu har sydamerikanerna fått igång båda sina anfallsstjärnor och det är inte alls omöjligt att de kommer att kunna ta sig förbi åttondelsfinalen. Laget ser starkt och stabilt ut och har definitivt kvalitet nog att gå långt.

Ryssland lär få det betydligt svårare.

Det är förstås trist för värdnationen, men nog såg det ut som om VM-festen tog slut för ryssarna mot Uruguay.

Senare på kvällen vankades verkligen VM-dramatik i kubik. Dels visade det sig viktigt värre för både Spanien och Portugal att faktiskt vinna sin grupp för att undvika att möta Uruguay  – dels mötte de båda lag som gick för det lilla halmstrå de hade.

Jag följde Portugal-Iran och oj, vilken rysare det blev. Ronaldo visade sig plötsligt mänsklig, när han både missade en straff (den var ovanligt uselt slagen) och i frustration var nära att dra på sig rött kort senare under matchen. Han kom undan med blotta förskräckelsen och en varning.

Samtidigt kämpade perserna ursinnigt i 97 minuter och var faktiskt inte alls särskilt långt från att slå ut portugiserna.

Det var starka känslor, hårda tag och tårar som sprutade efter matchen. VM har onekligen tänt till och blivit mycket stor underhållning nu när utslagningen börjat.

Så här efteråt känns det som om det förlorande laget ska ha all heder av sin insats. 1-1 mot regerande Europamästarna, det trodde åtminstone inte jag var möjligt på förhand.

Ändå känns det som om det vinnande laget kan bli förlorare i längden. Dels för att Portugal inte direkt imponerade, dels för att Uruguay nu väntar i åttondelen. Suarez och Cavani mot Ronaldo. Just nu känns det som fördel för de förstnämnda.

Spanien? Ja herregud, även Spanien levde farligt in i det längsta. 2-2 med blotta förskräckelsen mot Marocko i Gibraltarderbyt…och så ytterst nära utslagningsstupet.

Trots det har nu kanske med facit i hand spanjorerna ett bättre läge för kvartsfinal än Portugal. Ryssland väntar i åttondelen och det ska Iniesta och gänget kunna hantera.

I den svenska bubblan handlade mycket av efterspelet i helgen som gick om den osmakliga rasistattacken mot Jimmy Durmaz.

En kalldusch inte bara för spelaren och för landslaget utan även för alla oss som förfasas över den tyvärr ständigt eskalerande bilden av ett allt kyligare och ogästvänligare samhällsklimat.

Det var bra av landslagsledningen att hantera det med ett tydligt och gemensamt fördömande och av Durmaz själv när han avslutade sitt uttalande med att förklara sin kärlek till alla de fans (fortfarande många fler än hatarna) som är tillräckligt begåvade för att inte koppla ihop prestationer på planen med spelarens eventuella ursprung eller hudfärg.

Något man verkligen hade hoppats få slippa uppleva i Sverige 2018.

Nu börjar blågult värma upp inför ödesmatchen mot Mexiko. Än finns chansen kvar.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.