Blidings blandning

Analyser, kommentarer och lite rykten av Skånskans sportchef

Månad: juni 2017

Snart för sent för Rosengård

Publicerad

Nu börjar även de nationellt profilerade ”experterna” vakna.

I dag såg jag en stor rubrik på kvp.se under vilken Lisa Ek påpekar att FC Rosengård aktivt måste byta väg, att det inte längre går att kämpa mot de stora klubbarna på kontinenten genom att värva dyra spelare.

Du som följer mina spalter vet att jag tjatat om det i säkert minst ett par år.

Ambitionen att vinna Champions League är inte realistisk längre för ett svenskt lag. Precis som på herrsidan hänger vi inte med i miljonkarusellen.

Det var bara en tidsfråga innan storklubbarna skulle vakna ute i Europa. Nu plockar de FC Rosengård-stjärnorna på löpande band.

De senaste det ryktas om är Emma Berglund och Lieke Martens.

Härom dagen möttes FCR och LB07 i damallsvenskan. Det var en intressant match ur flera aspekter, men den kanske viktigaste av dem handlar om klubbarnas diametralt olika filosofier. FCR som fortsätter försöka utmana naturlagarna och leka internationell storklubb och LB07 som satsar på att utveckla och värva talanger från närområdet varvat med intressanta prospekt, eller fynd, på det nationella planet.

Det blev som bekant 3-0 till FC Rosengård. En självklar seger för ”storasyster” i Malmö, men inte alls så överlägsen och stor som man skulle kunnat tänka sig att den borde ha blivit. Om man i den ekvationen lägger till att tvåmålsskytten Lieke Martens snart är förlorad för Rosengård, så blir tankeställaren ännu tydligare.

Om några år, om klubbarna fortsätter på den inslagna vägen, kan LB07 vara förbi.

Varför? Tja, de svenska talangerna väljer bort FC Rosengård för att de inte får tillräckligt med speltid eller ens en seriös chans att utvecklas där – om klubben fortsätter att försöka lägga sina pengar på att ragga spelare utomlands, spelare som dessutom blir lite av en andrasortering efter det att storklubbarna i Europa plockat russinen ur kakan. Lite som Anja Mittag.

Man fortsätter att försöka och försöka utan att nå särskilt långt i Champions League, börjar kanske rentav få svårt att försvara positionen i den allsvenska toppen och blir sakta men säkert allt mindre relevant. Börjar då dessutom, som en konsekvens, sponsorerna backa så kanske bubblan spricker helt.

Detta medan LB07 fortätter att utvecklas och sakta men säkert tar över positionen som etta i Malmö.

LB07 jobbar nämligen i mitt tycke helt rätt. Att leta upp och utveckla talanger för att så småningom kanske sälja vidare samtidigt som man bygger en grund för ett starkt landslag. Det är en framgångsmodell framöver på den svenska marknaden. På samma sätt som på herrsidan.

Möjligheten att konkurrera om de bästa spelarna internationellt finns inte längre. Tyvärr, men så är det.

Förmodligen får vi aldrig mer se ett svenskt klubblag i en Champions League-final.

FC Rosengård måste inse det och välja en annan väg så fort som möjligt. I förlängningen handlar det nog om klubbens hela existens eftersom elitverksamheten i klubben egentligen inte har någon naturlig geografisk förankring i Malmö, klubbnamnet till trots.

Det har däremot LB07.

Just nu ser det ut som om LB07 på några års sikt kan bli folkets – Malmöbornas – lag, medan FC Rosengård blir en främlingslegion som inte längre kan locka de hetaste affischnamnen och därmed sakta men säkert blir ointressant.

Det kan snart vara för sent att lägga om riktningen. Jag tycker att det borde ha gjorts redan för ett år sedan.

Lägg pengarna på att försöka få de duktigaste svenska spelarna, som ännu inte är tillräckligt bra för att värvas utomlands, få dem att känna att FCR är den bästa språngbrädan ut i proffslivet. Utveckla dem, sälj dem dyrt och fortsätt slåss om SM-gulden.

Men lägg inte alla äggen i Champions League-korgen. Det tåget har gått.

Ett riktigt svagt EM-slutspel

Publicerad

Slutet blev riktigt pinsamt. Det svenska U21-landslagets sorti ur U21-EM kommer vi att minnas – om vi nu inte förtränger det snabbt – som en total utspelning, snudd på förnedring av våra blågula spelare.

Slovakien var helt enkelt överlägset. I allt.

Men det som plågade mig mest var inte främst spelarnas underläge i kompetens och prestation, utan i stället den totala taktiska förlamningen på tränarbänken.

När man ligger under med 0-2 och måste vinna matchen blir det närmast provocerande mot fansen och tv-tittarna när spelarna fortsätter att spela runt bollen, bakåt, i sidled, lite fram och mycket tillbaka, till synes helt utan någon offensiv desperation.

Det var intressant på förhand att det här U21-landslaget skulle spela på bollinnehav. Men det förvandlades snabbt från intressant till pinsamt. När motståndarna är betydligt bättre på att hålla i bollen och sätta passningarna så måste det ju finnas en plan B.

Det fanns det uppenbarligen inte.

Jag vet inte om det egentligen är ett dåligt betyg till spelarna. personligen tycker jag i stället att det känns som om vi hade en handlingsförlamad landslagsledning som inte kunde, eller ville, förändra sin spelidé trots att förutsättningarna förändrades till det sämre under slutspelets gång.

Nu kommer vi att minnas det här slutspelet som ett fiasko: En missad, uselt slagen, straff som kostade tre poäng.

En extremt onödig nerdragning i straffområdet som kostade ytterligare tre poäng.

Och en mardrömsmatch mot ett överlägset Slovakien.

Egentligen svarade laget för två riktigt bra matcher (spelmässigt)  och en dålig. I normalfallet skulle det ha kunnat räcka till avancemang.

Men det gjorde det alltså inte.

Om det beror på att den här U21-generationen är för dålig? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. Ett bra kval och två spelmässigt starka insatser i slutspelet visar egentligen på motsatsen.

Jag tror att slutspelstaktiken helt enkelt blev för övermodig och flera beslut, inte minst i laguttagningarna, för dåliga.

Men vi behöver inte ropa ”Avgå”. Det är redan klart att Håkan Ericson slutar efter det här.

Med lite historisk distans kommer han att kommas ihåg för EM-guldet med Guidetti-upplagan. Inte för det här misslyckandet.

Men det är nog bra med ett ledarskifte efter sex år.

Osmakligt övergrepp av förbundet

Publicerad

Hellre fälla än fria. Så tycks hockeyförbundets licensnämnd jobba – och när det gäller det förbundet, så är det faktiskt inget som förvånar mig.

Men likväl blir man mörkrädd. När beslutsfattare på ett idrottsförbund hellre slår näven i bordet och slänger ut hårda bestraffningar än kommunicerar med klubbarna och ger dem andrum.

Om det stämmer, som Panterns ordförande Mattias Schönhult skriver på klubbens hemsida, så var licensnämndens beslut i förmiddags ett riktigt osmakligt övergrepp.

Här är händelseutvecklingen i korthet:

1) I förmiddags gick förbundet ut med att Pantern degraderas till division ett på grund av att bokslut och diverse dit hörande handlingar inte inlämnats i tid.

2) Pantern meddelar att klubben kommer att överklaga och berättar att man fått officiellt uppskov till 21 juni (i dag) klockan 08.00. Men att man meddelat förbundet att man behövde ytterligare några timmar och lovade att handlingarna skulle levereras under dagen. Att man inte erhållit något svar på detta men utgått ifrån att det skulle räcka om allt var klart under arbetsdagen.

3) Handlingarna var, enligt Mattias Schönhult, licensnämnden tillhanda klockan 15. sju timmar efter deadline. De visade dessutom att allt var i sin ordning med ekonomin. Därmed fanns ingen anledning till degradering.

Som jag ser det är det allra viktigaste i den här historien att Panterns ekonomi  är tillräckligt bra för att klubben ska bestraffas.

Handlingarna kom in för sent, visst, men klubben hade enligt Mattias Schönhult, påpekat att de skulle komma in under dagen.

I det läget anser jag att det är licensnämndens förbaskade plikt att först kommunicera med klubben när den stipulerade tidpunkten passerats. Kommer handlingarna in under dagen? Kommer det att finnas några problem att beakta  i materialet?

Men nej. Tydligen är det betydligt smartare att direkt gå ut och bestraffa. Visa sin makt. Skapa dramatik.

Man tar sig för pannan.

Man undrar ju om prioritet ett är att upprätthålla en god sportslig standard och rättvisa i de olika serierna – eller om licensnämndens huvudsakliga uppgift i stället är att visa musklerna?

Jag vet inte, men jag utgår ifrån att beslutet kommer att upphävas och att Pantern, om allt det som står i klubbens pressmeddelande stämmer, snarast får tillbaka sin med råge välförtjänta allsvenska kontrakt.

Och i så fall – var det verkligen till gagn för svensk hockey med allt detta drama?

Någon borde avgå.

Bara dumt att skylla på domaren

Publicerad

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Vi lärde oss inget av Zlatan

Publicerad

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

En smått osannolik fotbollsbragd

Publicerad · Uppdaterad

En gång i tiden kunde man få bragdguldet för ett mål mot England.

Det som hände för en timme sedan är så otroligt mycket större. Svensk fotboll har gjort en otrolig resa sedan dess.

Vilken fantastisk slutvinjett och vilken otrolig skalp!

När jag såg den franska laguppställningen inför VM-kvalmatchen på Friends sa jag spontant att hade jag varit där ute på planen så hade jag nog behövt byta byxor. Vilken stjärnsamling. Vilket gäng. Bara superstjärnor över hela linjen. Lilla Sverige mot dessa världsartister? Herregud. . .

Vi vet hur det gick. Fotboll går ut på att vara tekniskt duktig, men också taktiskt skolad och framför allt handlar det om stenhård kamp i 90 minuter plus stopptid. De franska giganterna, elva rymdens hjältar liksom, hade glömt det där med ödmjukhet och kampmoral. De gjorde ärligt talat ingen bra match. Att ställa upp elva heta namn med ett sammanlagd spelarvärde i miljardklassen räcker inte, om inte inställningen är på plats, om de inte sliter ont för varandra från start till mål. Det gjorde de inte.

Det gjorde däremot det svenska laget.

Sebastian Larsson hade jag som lite av personlig favorit för rätt många år sedan när jag bevakade EM i Schweiz/Österrike och han skulle tjatas in i startelvorna.

När han kom in mot Frankrike nyss kändes det som en relik från förr. Men inställningen fanns kvar och löpviljan. Och den sanslösa och till synes helt onödiga (så kändes det just då) maxlöpning han tog där i slutminuten, snabbare än Gråben på jakt efter Hjulben, var exakt en sådan sak som alla fotbollsstränare drömmer våta drömmar om.

Den gav resultat.

Frankrikes målvakt Hugo Lloris kände sig pressad, fick totalt hjärnsläpp och gjorde en prakttavla värd att hängas upp i Louvren (han kommer att få det hett om öronen ett bra tag framöver, stackarn) och resten är svensk fotbollshistoria.

Ola Toivonen mål från halva planen går också till historien. Det kommer att vevas om minst lika ofta som omöjliga Zlatans luftklack mot Italien. Det är inte ens lätt i handboll, att ösa bollen i mål från kortare avstånd än så när motståndarna chansat utan målvakt men tappat bollen. Men i mål gick bollen. Hur snyggt som helst.

Och bragden var ett faktum. Sverige hade tagit tre poäng mot en miljardlegion.

Först Durmaz oerhört snygga direktavslut till 1-1. Sedan Toivonens omöjliga 45-metersavslut. Ren magi.

Men det var inte bara det, inte endast faktumet att blågult tog tre poäng, slog Frankrike och tog ledningen i kvalgruppen.

Jag slogs också av hur bra det svenska landslaget faktiskt spelar numera. Passningar, både korta och långa, i hög fart som sitter exakt där de ska. Reaktionssnabbheten, spelintelligensen, kylan. Rätt länge har det känts som om landslaget inte var något att se fram emot för unga talanger, på grund av den primitiva och stundtals ganska svaga fotboll som spelades av vårt representationslag.

Nu är det inte så längre. Nu finns briljanta tekniker som Emil Forsberg (Sveriges bästa fotbollsspelare just nu) och Jimmy Durmaz som grädde på moset i ett välutbildad och högpresterande landslagsgäng. Jakob Johansson var en general med pondus på mittfältet.

Robin Olsen en trygg och skicklig sista utpost, Viktor Nilsson Lindelöf en jättetalang som blommat ut i försvaret… ja listan kan göras lång. Detta grundat med rutinerade rävar som Granqvist, Lustig, Toivonen och Seb Larsson då.

Det känns hur bra som helst att kunna konstatera att det här bådar gott för framtiden. Den här matchen, segern, moralen, magin. . .inför en fullsmockad Friends, det var ovärderligt för svensk fotboll.

Och inte en enda gång kom jag på mig med att tänka att det var ju synd att inte Zlatan var med.

Jag menar, på många sätt var det ju (är det) synd. Men det gick hur bra som helst även utan.

Och det beskedet, den självförtroendehöjande insikten, kom precis när den som mest behövdes.

Jag slutar på samma som jag började med: Den här segern borde vara en kandidat till Bragdguldet. Ja, jag vet att den troligtvis inte kommer att bli det, en match i högen i ett VM-kval som ännu inte är avgjort. Men den borde vara det. Så känns det.

Om nu bragdguldet hade varit något att bry sig om. Vilket det ju inte är längre. Men det är en annan historia.

Sommarlov i serieledning

Publicerad

I examenstider ska man väl sätta någon form av betyg.

Det är inte helt lätt när det gäller Malmö FF våren 2017.

När de himmelsblå sprang ut från den fagra Stadsparksvallen i  en ljum lördagkväll hade de gjort det de skulle. De avslutade på topp, i serieledning och med ett spelsystem och en organisation som fungerar perfekt enligt plan.

Trygghet, stabilitet och konsekvens i spelet.

Men samtidigt också med väldigt små resultatmässiga marginaler i matcherna.

Lite som om man väntat med att plugga till dagen innan tentorna och sedan lyckats skriva godkänt med en enstaka poängs marginal varje gång.

En examen som inte går att protestera mot rent formellt. Men som inte på något sätt garanterar att det kommer att gå bra ute i arbetslivet, utanför den trygga skolmiljön.

Det är ungefär så jag tänker om MFF just nu, inför det som komma skall i kvalet till Champions League. När allvaret börjar.

För även om det absolut inte går att klaga på det allsvenska resultatet efter dussinet omgångar, så har det varit alldeles för små marginaler mellan succé och fiasko.

Likadant mot J Södra i lördagens match.

Den borde förstås ha varit avgjord i halvtid, så bra som MFF spelade, så många chanser som man skapade. Självförtroendet sprudlade och den första hälften av frågorna på tentan gick som en dans.

Magnus Pehrssons numera berömda algoritm som ska ge en fingervisning om hur matchen ”borde” ha slutat utifrån antalet skapade chanser visar, gissningsvis, att MFF i teorin vann matchen med 5-1, eller möjligen 5-2.

Men i verkligheten var det läskigt nära 1-1. Mot ett lag som faktiskt inte ska ha på övre halvan av tabellen att göra.

Man kan undra varför. Själv blir jag inte klok på det.

Att man missar avslut då och då är inget konstigt. Det gör även de allra bästa. Ingen är felfri. Men det har varit alldeles för många riktigt öppna och bra lägen som missats den senaste månaden. Pawel Cibicki har spelat riktigt bra, men lyckas inte peta in de allra mest uppenbara målchanser längre. Markus Rosenberg likaså. Flera av missarna mot Jönköping var rent ut sagt hårresande.

Samtidigt fick J Södra en riktigt het chans, ett fritt läge, och då dundrade en viss Kozica in bollen otagbart nära Johan Wilands vänstra kryss. Så där har det sett ut. Konkurrenterna har inte behövt särskilt många chanser.

MFF har för det mesta behövt en hel uppsjö för att lyckas peta in ett mål.

Uppenbarligen räcker det för att leda allsvenskan. Men det kommer garanterat inte att fungera på den internationella arenan.

Jag har skrivit det förr och jag påpekar det igen: I kvalet till Champions League och i ett eventuellt gruppspel bjuds det inte många chanser, kanske bara ett par riktigt bra per match. Då måste de sitta.

Var felet ligger vet de nog bara internt inom laget. Men det måste hanteras och lösas snabbt nu. För snart är det dags att visa att vårens ”studier” gett tillräckligt bra grund för att klara av den karga och hårda verkligheten utanför den allsvenska plaskdammens skenbara trygghet.

Betyget, ja.

Ska man gå på de nationella provens resultat så blir det ju VG, trots allt.

Det är svårt att undvika. Är man bäst i klassen så är man.

Men det betyder inte att betygsättaren kommer att sova gott om nätterna under sommarlovet.

————————————————————

Golfens Masters i Barsebäck är hittills en smått pinsam historia för svenskt vidkommande. Inte en enda blågul bland de tio främsta på leaderboarden.

Det hade varit okej för sisådär tio år sedan. Men inte nu. Inte när vi har världsstjärnor som Stenson och Norén på plats.

Jag vet att det är extremt svårt att prestera på beställning i en sport som golf. Särskilt som våra bästa spelare har massvis att stå i och ställa upp på när de gör ett av sina extremt få framträdanden på svensk mark.

Sånt som tar fokus från själva tävlingen.

Men det hjälper inte, det blir ändå en enorm antiklimax.

Nu är tävlingen förstås inte över ännu, men man ställer sig frågan om det verkligen är meningsfullt att de här gossarna kommer hem och riskerar att spela statistroller i ett ganska urvattnat startfält? Det kan knappast gynna den golfsporten och publikintresset.

Kanske vore det bättre om de nöjde sig med att komma hem som värdar för evenemanget i fortsättningen. För säkerhets skull. . .

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kundtjänst

0774-41 00 41

kundtjanst@skd.se

Skånska Dagbladet

Skånska Dagbladet ingår i AB Skånska Dagbladet,
organisationsnummer 556003-3457.

Ansvarig utgivare

Lars Sjögren, lars.sjogren@skd.se