Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.