Lugi är lite som Arsenal

Lugi är lite av svensk handbolls svar på Arsenal. Bra, men aldrig tillräckligt bra för att vinna titlar.

Kanske är det för att klubbens officiella målsättning oftast är ”topp fyra”. Dragan Brljevic påpekade det efter att hans damlag åkt ut ur SM-slutspelet mot H65 Höör härom dagen och konstaterade att man i varje fall uppfyllt klubbledningens målsättning.

Lugi har varit lite av årets klubb i svensk handboll. Herrlaget utmanade länge IFK Kristianstad om seriesegern och damlaget gav Sävehof en rejäl match i SHE. På kuppen fick laget massvis med beröm för sitt sätt att spela handboll.

Men ändå. När SM-finalerna avgörs i Malmö Arena inom kort finns klubben inte med. Herrarna åkte än en gång i kvartsfinalspelet. Vilket ju måste ses som lite av en flopp efter det man visade i grundserien. Damlaget? Tja, det är en rimlig förklaring att man har en väldigt låg snittålder i truppen. Men den räcker inte fullt ut.

Spelare för spelare har Lugidamerna haft en fantastiskt bra och spännande trupp som rentav borde haft en god chans att vinna SM-guld.

Men någonting skaver, någonstans.

Det är lite av en gåta, att en klubb som jobbar så rätt ändå har så förtvivlat svårt att gå hela vägen.

Dragan Brljevic kan ha varit någonting på spåren när han pratade om att talang inte räcker i ett slutspel, att hans lag består av för snälla tjejer som inte har samma attityd som konkurrenterna i till exempel H65 Höör.

Men varför ser man då inte till att plocka in en och annan  spelare med ”rätt” attityd? Kan H65 hitta dem så kan väl Lugi? Eller är det kanske så att det är klubben som bygger attityden och självkänslan hos spelarna i stället för tvärtom?

Och varför ser man inte den där vinnarskallen och glödande passionen hos tränarna? Jag jämför gärna med Ola Månsson, mannen som alltid är mer svettig än sina spelare efter en match. Sveriges förmodligen mest underskattade handbollstränare och då har han ändå ett flertal finaler och SM-guld i sitt CV. Månsson ger vinnarskallen ett ansikte. Varje gång man ser honom.

På något sätt känns det som att det sitter i väggarna hos Lugi att om man spelat en bra handboll under säsongen och utvecklat laget så är det okej att inte gå hela vägen, fullt godkänt att klara topp fyra och vårda varumärket.

Nu menar jag absolut inte att klubben ska göra som IFK Kristianstad och värva ihop ett guldlag och kanske samtidigt riskera klubbens ekonomi, eftersom man inte har de resurser som finns i den orangefärgade handbollshuvudstaden.

Jag tycker tvärtom att klubben gör helt rätt som prioriterar talangfostran och även värvning av utvecklingsbara talanger och som kan stoltsera med att skicka iväg nya utlandsproffs i princip varje år.

Det kan dessutom rentav betala sig i förlängningen, om fler börjar komma tillbaka för att att avsluta sina karriärer i klubben. Det tillhör inte precis vanligheterna ännu, tyvärr, men det hade varit väldigt intressant med en sådan utveckling i framtiden.

Att satsa på talangutveckling och välja att hålla i pengarna i stället för att köpa ihop ett vinnarlag behöver dock inte innebära att man väljer bort ett SM-guld. Särskilt inte på damsidan. Där måste man rannsaka sig själva inom klubbledningen och fråga sig varför man inte lyckas få lagen att slåss om SM-guld oftare?

Är det tränarna som inte är bra nog? Är det sammansättningen av spelartyper och därmed scoutingen som brister? Är det någon slags klubbanda som sänder ut signaler om att SM-guld inte är allt här i livet? Det är dags att börja vända på alla stenarna.

För en sak är säker. Lugi är för bra som klubb för att inte ha vunnit något SM-guld sedan Hedenhös. . .

——————

H65 Höör har gjort det mesta helt rätt de senaste åren. Från värvningen av tränare (Niklas Harris, Ola Månsson) till scouting och utveckling av spelare. Det har bland annat lett till framgångar i Europa (även om det varit i den lägst rankade cupen) och nu belönas man dessutom med en SM-final. Det är bara att applådera.

Det skulle inte förvåna mig om det blir SM-guld också, av bara farten. På tränarsidan vinner klubben lätt kampen mot förväntade SM-finalmotståndaren Sävehof i min bok. Ola Månsson är som jag ser det klart vassare och listigare än Henrik Signell och varför han ännu inte fått ett förbundskaptensjobb i A-landslaget är för mig en gåta.

Spelare för spelare är Sävehof ett mer meriterat och ett bättre handbollslag. Men vi har redan sett att det är mer än handbollskunnande som ska till i ett SM-slutspel. Och H65 Höör kommer att ånga in i Malmö Arena som en hungrig, tuff och ganska aggressiv underdog.

Det ska bli kul att se.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.