Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.
Speciellt i offensiven.
Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.
Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.
Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.
Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.
När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.
Pang-pang så var segern fixad.
Och vargen har hittat tillbaka till flocken.
Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.
Såg han inte det som alla vi andra såg?
Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.
Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.
Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.
Men nu är det glömt för den här gången.
En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng – och MFF vann matchen.
Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.
Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.
Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.
Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.
Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.
Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.
Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.
